Vad u-länderna har att vinna på frihandel

De fattigaste länderna har mycket att vinna på ökad frihandel. De fattigaste länderna tillhör nämligen dem som förlorar mest på den fortfarande omfattande protektionismen i Europa, Nordamerika och Japan.

I-länderna skyddar sig med hjälp av handelshinder mot konkurrens i de sektor där de fattigaste länderna är mest dynamiska: textilier och kläder; jordbruksprodukter; skor; konsumentelektronik; stål, mm.

Tullarna som i-länderna lägger på import från u-länderna är överlag 10% högre än genomsnittet för all import. För import från världens allra fattigaste länderna ("least developed countries") är i-ländernas tullbeskattning 30% högre än genomsnittet.

I-ländernas subsidier till jordbrukssektorn drabbar också producenter i de fattigare länderna. Dels stänger det dem ute från de rika ländernas marknader, dels leder det till ojuste konkurrens när i-landsproducenter dumpar sina statligt subsidierade varor på fattiga länders marknader. Värdet av OECD-ländernas årliga jordbruksstöd (250 miljarder dollar) är dubbelt så högt som u-ländernas export av jordbruksvaror (170 miljarder dollar).

Missbruket av antidumpingregleringarna för protektionistiska syften har ökat dramatiskt i EU och USA under 1990-talet. Mellan 1990 och 1995 växte antalet antidumpingfall som meddelats WTO med över 1000 procent. De som drabbas är som regel industriella producenter i u-länder och f d kommunistländer.

U-länderna går årligen miste om inkomster motsvarande uppskattningsvis 60 miljarder dollar på grund av de rika ländernas subsidier till jordbruket och de höga tullarna på textilier och kläder, enligt UNDP.

Om i-länderna släppte in produkter från tillverkningsindustrier som är "typiska" för u-länderna (skor, kläder, plast- och gummivaror, osv) på förmånligare villkor skulle u-ländernas export kunna öka med 75% eller 700 miljarder dollar från 1995 till 2005, enligt UNCTAD. Det motsvarar 12% av u-ländernas, men bara 3% av i-ländernas, samlade bruttonationalinkomst.

WTO har 134 medlemsländer. Två tredjedelar av dem kan betecknas som utvecklingsländer. Dessutom förhandlar 32 u-länder - bl a Kina - om inträde i organisationen. Att så många u-länder vill ansluta sig beror på att de insett fördelen med att delta i den internationella handeln. Det finns all anledning för WTO - och förhandlarna i Seattle - att ta särskild hänsyn till u-ländernas intressen.

Under de senaste årtiondena har en lång rad förhandlingsrundor inom ramen för WTO:s företrädare, GATT, lett till en liberalisering av världshandeln. Men det var först i Uruguayrundan (1986-1994) som u-länderna kom att spela en mera betydelsefull roll i förhandlingarna. En framtida förhandlingsrunda måste, om den skall nå framgång, i ännu högre utsträckning resultera i konkreta vinster för de fattigare länderna. Därför har WTO:s generaldirektör Mike Moore föreslagit att nästa förhandlingsomgång blir en "utvecklingsrunda" - med fokus på de frågor som gynnar de fattigaste länderna mest.

1,3 miljarder människor lever på mindre än en dollar per dag. Friare handel är förvisso inte det enda som krävs för att dessa och många andra i u-länderna skall ha en rimlig chans att lämna armodet bakom sig. Men på vilket annat område kan de rika länderna i EU göra så mycket för så många?

Artikeln författad av Tomas Larsson