|
||
 | ||
|
|
||
|
||
|
|
||
|
|
||
|
||
|
|
||
| ||
 ”Världshandel betyder världsfred. World Trade Center i New York hade ett större syfte än att bara erbjuda lokaler. World Trade Center är en levande symbol för människans engagemang för freden … World Trade Center representerar tron på mänskligheten, individens värdighet, vår tro på samarbete mellan människor, och genom samarbetet, möjligheten att uppnå storhet." - Minoru Yamasaki, World Trade Centers chefarkitekt |
|
Tullstriden på 1880-talet – protektionismens första motoffensiv En skatteskuld på 11 kronor och 58 öre. En politisk strid som böljat fram och tillbaka i flera år, för första gången med ett brett folkligt engagemang, som brutit upp gamla allianser och skapat nya, som förändrat förhållandet mellan riksdagsmannen och hans väljare, som tvingat kungen att upplösa andra kammaren, kan knappast avgöras på ett mer snöpligt vis. Likväl var det vad som hände, när ångköksföreståndaren O Larsson, även känd som Ångköks-Olle, och hans obetalda skatter ledde till ett oväntat riksdagsutslag i tullfrågan. Bakgrund Landet blev dessutom mer synkroniserat med omvärlden även i andra avseenden: under denna period infördes både decimal- och metersystemet. Näringsfrihet och möjlighet för utländska medborgare att resa in i Sverige etablerades likaså. Detta var under den industriella revolutionen, och det visade sig så småningom lönsamt att, med hjälp av revolutionens frukter, järnväg och ångfartyg, frakta spannmål från USA till Europa och där sälja till lägre pris än kontinentens egna produkters. Även ryssarna var inblandade som lågprisexportörer. De inhemska jordbruken, oförmögna att konkurrera, befann sig plötsligt i en djup kris, som tarvade åtgärder. Skulle man då a) införa tullar för att säkra de svenska jordbrukens och industriernas överlevnad eller b) se krisen som ett, om än ledsamt, normalt inslag i en liberal ekonomi? Diskussionen om denna fråga blev en av de hetaste som dittills drabbat svensk politik. Laguppställning De som ansåg tullar göra ont värre stod på frihandlarnas sida. Den grundläggande idén var den ekonomiska harmoniläran såsom den formulerats av Adam Smith. Fri tävlan mellan folken leder till den snabbaste välståndsökningen. I detta läger fanns liberalerna, men även socialister, som visserligen inte tagit Smith till sitt hjärta men önskade motverka en fördyring av livsmedel. Frihandlarna hade dessutom ett starkare grepp i städerna. ”Föreningen emot lifsmedeltullar” masskommunicerade frihandelns förtjänster. Här hämtade man inspiration från England och Frankrike. Statsminister Themptander och tidningsmannen Carl Herslow, frihandlarnas ledare i andra kammaren, var skickliga och engagerade frihandelsförespråkare. Fram till tullstriden hade skiljelinjen i riksdagen främst gått mellan herrar och bönder samt mellan stadens folk och landsbygdens. Lantmannapartiet, som hade företrätt bönderna, splittrades i två delar. Den frihandelsvänliga, Gamla lantmannapartiet, och den protektionistiska Nya lantmannapartiet, som namnet till trots engagerade även tullvänliga stadsbor. Carl Ifvarsson var en ledande gestalt i Gamla och Liss Olof Larsson i Nya. Bakåtsträvande mot framstegsvänliga, landsort mot städer, tyskvänliga mot anglosaxare, producenter mot konsumenter - givetvis var inte det verkliga förhållandet så enkelt. Avvikare fanns. Men: landet klövs förvisso i två läger - protektionister mot frihandlare. Bred uppslutning, breddad diskussion Dessutom gick ställningstagandet i tullfrågan ofta hand i hand med ett knippe andra åsikter. Skyddsvännerna var ofta välvilligt inställda till försvarsmakten och kunde tänka sig att använda statens tullinkomster till att stärka försvaret. Man bör också komma ihåg att alla vid denna tidpunkt inte hade rösträtt. Tullförespråkarna önskade status quo i denna fråga, eftersom ett ökat inflytande åt breda folkmassor förmodligen skulle vara negativt för tullarna. Protektionisterna var mera nationalistiska i allmänhet och i förhållandet till unionskamraten Norge i synnerhet. Frihandlarnas åsikter var de rakt motsatta i alla dessa frågor. Protektionisternas argumentation Och eftersom de utländska konkurrenterna till de svenska industrierna och jordbruken var så kapitalstarka, skulle de senare slås ut med frihandlarnas goda minne. Var då Sverige så svagt, dess produkter så undermåliga? Inte enligt de protektionistiska agitatorerna. I själva verket, menade de, försvarade tullarna också Sverige från underlägsna varor, sk ”kram”. Det utländska måste ansetts tala till svenskens lägre instinkter, bortom förnuftet, eftersom svenska produkter trots överlägsen kvalitet krävde beskydd. En friherre exemplifierade: ”Våra fruntimmer få ju ock något hvar sig tillsända bref från Paris med prof på klädningar, som de sedermera derifrån erhålla färdigsydda, så att snart finnes väl icke i Sverige en sömmerska, som kan sy en klädning. Ja, så långt går denna benägenhet för allt utländskt, att all svensk näringsflit måste slutligen alldeles upphöra.” Arbetslöshet skulle också följa i frihandelns spår. De svenska arbetarna skulle dels bli av med sina arbeten då deras arbetsplatser lades ner, dels då de ersattes av utländsk, billigare arbetskraft. ”Frihandlarne begära således att den svenske jordarbetaren skall vara lika billig som hinduen, hvilken nöjer sig med 45 öre i veckan och dessutom litet ris till föda.” Dessutom hade man verkligheten på sin sida: frihandeln hade bevisligen inte fungerat som välståndsskapare, den hade ju störtat Europa in i en finansiell kris! De fallande priserna på jordbruksprodukter som i sin tur ledde till fattigdom, arbetslöshet och elände hade ett klart och tydligt samband med frihandeln. Till yttermera visso hade andra länder - USA, Ryssland, Frankrike - redan övergett frihandeln. Engelsmännen höll visserligen fast vid den, men de var ju också osedvanligt fattiga. Var det då rätt att hålla Sveriges dörrar öppna för utländska plundrare att beröva landet dess tillgångar? Det sades: ”Jag frågar! När Ryssland, Tyskland, Frankrike och delvis Norge, Danmark, Holland och Schweiz hafva skydd för landtmannaprodukter, är det då rätt, att detta lilla land skall ensamt sakna det?” Fattigdomen ansågs i sin tur vara förutsättningen för socialismen. Sålunda, förklarade protektionisterna, skulle frihandeln: a) slå ut den svenska industrin och det svenska jordbruket, b) utsätta de svenska konsumenterna för skräpvaror, c) försätta Sverige i ett tillstånd av fattigdom och arbetslöshet, vilket skulle d) alstra socialism. Frihandlarnas argumentation Dessutom ställde sig frihandlarna på de fattigas sida. Tullar skulle oundvikligen leda till dyrare livsmedel. ”Svälttullar” blev ett gångbart begrepp. Och vad gör fattiga, svältande? De blir socialister! Frihandlarna beskyllde protektionisterna för att genom tullar driva de fattiga i famnen på samhällsupplösande krafter. Harmoniläran försvarades med att krisen som sådan inte var onaturlig, tvärtom var den en del i den process som hela tiden pågår i en fri ekonomi, och ur vilken man kan läsa ut var förbättringar bör sättas in. På ett sätt var krisen till och med bra: genom den rensades de osunda investeringarna ut och gav plats för nya, friska. Resultatet av ett införande av tullar skulle alltså bli ungefär det samma som frihandlarna blivit beskyllda för att åstadkomma: arbetslöshet, fattigdom, samhällsupplösande socialism. Händelseförlopp i riksdagen När frågan väl togs upp, skedde det med besked. Ett febrilt debatterande i riksdagen, med tydliga markeringar även från den frihandelsvänliga regeringen, följde. Att regeringen blandade sig i riksdagens arbete var mycket ovanligt och protektionisterna reagerade häftigt mot detta som de ansåg opåkallade ingripande. 1885 hölls den första omröstningen om införandet av spannmålstullar, den murbräcka som protektionisterna lanserade mot frihandelssystemet. Förslaget avslogs i båda riksdagens kamrar. Följande år var protektionisterna något starkare, och fick sina spannmålstullar antagna i andra kammaren. Första kammaren avslog dock, och genom gemensam votering vann frihandlarna. Tredje gången, år 1887, var kampen ännu jämnare. I första kammaren segrade frihandlarna med liten marginal, i andra protektionisterna med något större. Dramatiken var enorm. Oscar II berättar: ”Tvenne veteraner, den ene F.F. Carlson döende, den andra, Montgomery Cederhjelm, lam av gikt, läto bära sig upp till voteringen. En av de förbittrade motståndarna mot deras åsikter aktade ej för rov att uttala sin önskan, att debatterna måtte genom hans och hans meningsfränders försorg kunna uttänjas så långt och länge, att de båda sjuklingarna, som avvaktade voteringens början i talmansrummet, måtte dö under tiden!” Frågan skulle avgöras med gemensam votering. Det såg på förhand ut som protektionisterna skulle vinna denna. Innan man hunnit komma så långt beslöt dock dåvarande kungen, Oscar II, att upplösa riksdagens andra kammare. Detta var ett helt exceptionellt ingripande från kungligt håll, som av regenten själv motiverades med att frågan var av för stor vikt för att avgöras av politikerna: ”Jag ansåg mig hava uppfyllt min plikt mot folk och land då jag sålunda lät svenskarna, numera med fullt ut medveten kännedom om vad frågan gällde, träffa sitt val.” Protektionisterna hamnade i en svår sits: ”Protektionisterna, bland vilka många var konservativa, glömde för ögonblicket i sin vrede, vad de eljest gemenligen så gärna berömde sig av att alltid minnas, näml: lojal tillgivenhet för konungen och aktning för hans beslut”, berättar Oscar II. Det påföljande riksdagsvalet blev en milstolpe i svensk demokrati. För första gången röstade man på människor som bundit sig att stå för vissa åsikter. Dessutom överskuggade tullfrågan alla andra frågor, varför detta val närmast blev en folkomröstning. Med betoning på folk: dubbelt så många gick till valurnorna denna gång jämfört med tidigare val. Valdeltagandet lade sig på en helt ny nivå, som det därefter låg kvar på. Frihandlarna vann stort detta val våren 1887: 136 frihandlare mot 85 protektionister blev den nya ställningen i riksdagen. Den skarpa polariseringen i denna fråga var fullständigt unik för Sverige, och en talare i riksdagen nödgades gå tillbaka till striderna mellan hattar och mössor för att hitta en liknande situation. Den gången ledde splittringen till uppror och elände. Ur denna insikt kom förslaget att tillsätta en utredning om tullfrågan. Vissa tyckte att diskussionen spårat ur och att man behövde hålla huvudet kallt i frågor av denna dignitet. Det var dock för sent att jämka; tullstriden hade nu nått en sådan intensitet att den inte gick att hejda. Trots att statsministern, under ursäkter för sin inblandning i riksdagens angelägenheter, understödde förslaget avslogs det. Som en protektionistisk greve uttryckte saken: ”Facklan tänd lär nog få lof att brinna, till dess den brunnit ut och den ena eller andra åsigten blifvit tillbakaträngd.” På hösten 1887 var det ordinarie riksdagsval. Protektionisterna ryckte fram något, till 97 ledamöter, och dessutom tog de tillbaka majoriteten i första kammaren. En framryckning, men ännu ingen majoritet, alltså. Inte förrän det oförutsedda inträffade: gjutaren O Larsson, ”Ångköks-Olle”, på frihandlarnas Stockholmslista, visade sig ha en skatteskuld på 11 kronor och 58 öre. Överståthållarämbetet kopplades in och kasserade enligt reglementet hela listan Ångköks-Olle stod på och ersatte de 22 frihandlarna från Stockholm med lika många protektionister. Sålunda fick protektionisterna majoritet i båda kamrarna. Frihandlaren Carl Herslow tvingades summera: ”Den långa kampen är ändad. Protektionisterna hafva intagit landet.” Följder Det är ganska svårt att utröna vad införandet av tullar fick för egentlig verkan i Sverige. Eftersom övriga länder i Europa också förde en mer protektionistisk politik kan man tänka sig att många innovationer hämmades då deras hemmamarknader var för små. Samtidigt expanderade under 1890-talet verkstadsindustrin till följd av flera banbrytande uppfinningar, och ledde till att industrin förmådde mätta hemmamarknaden samtidigt som exporten ökade. Att protektionismen anammades i så gott som hela Europa ledde givetvis också till att utvecklingen blev likartad överallt. Sverige kunde därför svårligen halka efter igen, eftersom hela kontinentens framåtskridande fick samma typ av hinder. Dessutom steg priserna samtidigt som penningvärdet föll, och tullarna blev alltså inte så höga som man fruktat/avsett. Sammantaget tog protektionisterna detta som ett tecken på en lyckad reform. Och socialismen, hur gick det med den? Som frihandlarna förutspått blev tullarna och deras sociala konsekvenser tacksamma angreppsmål för en socialistisk rörelse. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti bildades 1889, och 1896 fick partiet sin förste ledamot, Hjalmar Branting, i riksdagen. Från att inledningsvis ha varit ett parti under marxistisk influens utvecklades SAP till ett mer praktiskt arbetarparti, där sociala reformer stod högre i kurs än proletariatets diktatur. Tullfrågans splittrande verkan upphörde så småningom; lantmannapartiet återförenades 1885. Men socialismen hade gjort framsteg, det moderna partiväsendet grundlagts, valdeltagandet blev större, och Sverige var plötsligt ett modernt land. Lästips:
|