counter on tumblr

Hemsidans information och länkar uppdateras inte längre. Välkommen att använda sidan som arkiv.

Frihandel.nu var ett forum för information och argumentation för den fria handelns betydelse för mänsklig frihet och ekonomiskt välstånd. Redaktör var Fredrik Erixon.
Sidan producerades av Timbro.



Stäng
 
 
 

Doharundan nära kollaps
2006-07-24 13:35

85 exempel på protektionism
2006-07-24 13:32

US Congress vs. Dubai Port's
2006-03-19 23:05

Tidigare nyheter

 

 
 
Om frihandel.nu

Frågor och svar om frihandeln

Globaliserings­motståndet

WTO och global frihandel

Argument för frihandel

Frihandelns historia

Rapporter och litteratur

Liten handelsordlista

Länkar

Första sidan



 
 
Skriv i din e-postadress om du vill ha information om när Frihandel.nu uppdateras

 

”Världshandel betyder världsfred. World Trade Center i New York hade ett större syfte än att bara erbjuda lokaler. World Trade Center är en levande symbol för människans engagemang för freden … World Trade Center representerar tron på mänskligheten, individens värdighet, vår tro på samarbete mellan människor, och genom samarbetet, möjligheten att uppnå storhet."

- Minoru Yamasaki, World Trade Centers chefarkitekt

 

EU tvekar om frihandeln
2006-03-19

Det första tre månaderna av detta år har inte levererat särskilt många goda nyheter för frihandelsvänner i EU. EU fortsätter att anlägga ett mycket ambivalent perspektiv på ökad frihandel och den ambivalensen leder till att Europa tycks gå i protektionistisk riktning.

I WTO-förhandlingarna fortsätter EU att utgöra en bromskloss i förhandlingarna på grund av dess konsekventa vägran att över huvud taget överväga att liberalisera jordbrukspolitiken utöver de reformer som redan beslutats. Under februari och mars har nya försök gjorts att komma framåt i WTO-förhandlingarna, men framgångarna har inte infunnit sig. Om inget radikalt – och oväntat – händer i EU:s position före utgången av april är det risk för att rundan måste avslutas med ett mycket magert resultat. Det skulle sannolikt innebära en kris för WTO som institution.

EU-parlamentet har också röstat om ett nytt förslag till ett direktiv för en inre marknad för tjänster i EU – och det förslaget är en klar urvattning av det ursprungliga förslaget. Det är till och med så urvattnat att länder nu bör överväga om de ska stödja detta förslag när rådet snart behandlar ärendet. Ursprungslandsprincipen är bortplockad och de extensiva handelsskydd som är inkorporerat i förslaget kommer effektivt att bromsa mycket nödvändig handel i EU.

EU är också på väg att införa nya skyddsåtgärder mot export av skor från Kina. Förra sommaren tvingades Kina att införa frivilliga exportbegränsningar av en del textilprodukter och nu vill EU alltså gå vidare med att stoppa billiga varor från Kina att komma EU:s konsumenter till godo. Med stundtals rent påhittade argument vill EU-kommissionen få oss att tro att EU överlag inte gagnas av den öppna och fria konkurrensen med Kina.

Sanningen är förstås den motsatta – EU:s konsumenter skulle må bra av fortsatt öppenhet med Kina och tydliga frihandelsreformer i EU.


Misslyckande i Hong Kong
2005-12-20

WTO:s ministermöte i Hong Kong blev, för att tala klarspråk, ett misslyckande. Det är riktigt att några framsteg gjordes, men dessa var i princip klara redan före mötet. Exportsubventionerna till jordbruket, kom medlemsländerna överens om, ska fasas ut före 2013, men det som blockerat detta tidigare – EU – hade själva föreslagit just en utfasning i sitt bud före Hong Kong-mötet. Med andra ord nåddes inget mer än ”the lowest common denominator” – d v s WTO-länderna lyckades inte höja sig över vad den mest protektionistiska aktören i frågan hade föreslagit.

Det stora misslyckandet är att länderna inte kunde få till stånd ett ”ramavtal” för hela rundan som kan slutförhandlas under nästa år. Konflikterna var helt enkelt för stora. EU fortsatte att obstruera mot faktiska avregleringar av jordbrukstullar och en rad utvecklingsländer – Brasilien inte minst – ville aldrig vara en konstruktiv part som föreslog seriösa förslag på hur industritullar kan minska.

Nu befinner sig rundan i en akut kris. Om inte ett ramavtal kan överenskommas före slutet på april finns det få möjligheter att nå ett slut på rundan innan USA:s förhandlingsmandat går ut i juni 2007. Det är högst osannolikt att president Bush kommer att få ett nytt mandat då – och han lär inte ens försöka övertyga den amerikanska kongressen om detta. Har inte Doharundan förts i mål före det lär det dröja många år innan ett nytt försök görs.


WTO-möte i Hong Kong
2005-12-05

Den 13-18 december arrangerar WTO en konferens med handelsministrar från medlemsländerna. Tanken med detta möte – som skisserades i den s k juliöverenskommelsen från 2004 – var att ministrarna skulle komma överens om ett ramavtal för Doharundan som skulle kunna slutförhandlas under nästa år. Men något sådant avtal kommer inte att nås på detta möte i Hong Kong. WTO:s chef, Pascal Lamy, har nu också skruvat ner förväntningarna på mötet rejält och föreslagit en agenda som egentligen bara syftar till att undvika en katastrof – en katastrof av det slag vi såg vid det förra ministermötet i mexikanska Cancún 2003 då hela Doharundan kollapsade.

Vad är problemet? Det finns särskilt två stora problem som inte har lösts. För det första: många länder accepterar inte EU:s bud om liberalisering av jordbrukshandeln utan vill att EU går mycket längre än vad den föreslagit. Dessutom kräver många att EU måste inta en mycket mer konstruktiv roll och i detalj specificera sitt förslag. Ett exempel: I EU:s bud om en generell sänkning av jordbrukstullarna med 36 procent finns en särskild klausul som säger att 8 procent av alla tullar kan dras bort från detta bud. Men 8 procent av alla tullar kan motsvara mer än 50 procent av vinsterna med ökad jordbrukshandel eftersom det kan röra sig om produkter som har mycket höga tullar i dag.

För det andra: flera utvecklingsländer, med Brasilien i spetsen, har inte lagt några konstruktiva förslag på minskade handelshinder på industriprodukter och tycks inte vara villiga att göra det heller eftersom de inte vill liberalisera sina egna marknader.

Doharundan befinner sig nu i ett allvarligt läge. Ett ramavtal måste bli klart senast under början av nästa år för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att ha klart ett avtal före sommaren 2007. Då går nämligen den amerikanska presidentens förhandlingsmandat ut och det förefaller i dagsläget osannolikt att President Bush kommer att ta en tuff fight i kongressen för ett förnyat mandat bara ett halvår före primärvalen inför presidentvalet 2008 börjar – och samtidigt som kongressen ska besluta om en ny jordbrukspolitik.

Det kanske inte är nu eller aldrig för Doharundan – men åtminstone nu eller 2010.


Europeisk höst i frihandeln?
2005-11-09

EU har en handels­politisk identitetskris. Det var EU som särskilt drev på för att starta en ny handels­runda i WTO. Redan 1997 gjorde den förre handels­kommissionären Leon Brittan ett misslyckat försök. I Doha 2001 – två år efter det misslyckade mötet i Seattle – var det återigen EU och några av dess medlems­länder, inte minst Sverige, som var den ton­givande aktören som fick alla att samlas kring en ambitiös agenda med utvecklings­profil. Dessutom: denna runda, mer än någon runda tidigare, skulle särskilt sätta u-länders intressen höst på agendan. Och mer än något annat är u-länders viktigaste intressen att jordbruks­handeln och textilhandeln liberaliseras.

Men det är på de två områdena som EU får problem. Jordbruks­protektionismen i EU är befäst och EU-kommissionen har haft rejäla problem med att få support från medlems­länderna för en substantiell avreglering. I sitt försök att nystarta Doharundan har EU lagt ett sista bud om vad det kan gå med på, men det har mött mycket kritik från jordbruksexporterande länder.

På textilområdet har också EU haft problem. Efter den korta perioden av frihandel med kläder under årets tre första månader lyckades EU tvinga Kina att gå med på en frivillig export­begränsning av kläder. Den slog till mycket snabbt och tvingade fram en akut kris under sommaren; många handlare hade beställt kläder för höstens kollektioner i tron att frihandel skulle råda men när kvotsystemet infördes blev kvoterna omedelbart fyllda på några produktkategorier och butiker fick inte sina beställa plagg.

Tidigare i år sattes också silkessnöret kring halsen på EU-kommissionens förslag till direktiv för att skapa en inre marknad för tjänster. Av de högstämda ambitionerna att komma närmare idé om de fyra friheterna blir det sannolikt mycket lite när frågan i höst kommer upp på parlamentets och kommissionens bord igen.

EU saknar handelspolitisk ledning. Men EU:s medlemsländer saknar överlag också intresse för att ta de steg som föregriper handels­liberaliseringar. Handelspolitik handlar i dag om nationell reformpolitik. För att EU ska kunna vara en aktör för ökad integration krävs att nationella regleringar och stödsystem reformeras. Jordbrukspolitiken måste kraftigt reformeras för att ökad handel med jordbruks­produkter skall kunna åstadkommas. Nationella regleringar och monopol måste reformeras för att en inre marknad för tjänster skall kunna växa fram.

Vill medlemsländerna återupprätta EU:s rykte som röst för frihandel behöver därför den nationella reformpolitiken öka i tempo. Annars kommer hösten i frihandels­politiken att vara för mycket lång tid.


Tjänstedirektiv för frihandel
2004-05-19

Socialdemokraterna, som en gång grundades på bl a kravet "Nej till svälttullar!", har gjort kampen mot frihandel till huvudfråga i valet till Europaparlamentet. Efter att ha misslyckats med att diskriminera östeuropéer med övergångsregler har de börjat kämpa mot EU-kommissionens förslag till tjänstedirektiv. Detta direktiv handlar om frihandel: Att inte bara industriföretag, utan även tjänsteföretag ska få korsa gränserna.

Potentialen för frihandel med tjänster är enorm eftersom det utgör huvuddelen av ekonomin. Särskilt fattiga länder skulle kunna utnyttja sina konkurrensfördelar, samtidigt skulle länder som Sverige kunna köpa billigare tjänster, och låta arbetskraft och kapital gå till sektorer där vi är mer effektiva. Socialdemokraterna säger att de inte vill ha låglönekonkurrens. Det är konstigt, för det är precis vad de har välkomnat när fattigare länder har sålt produkter till oss.

När svenskar fick köpa bilar och TV-apparater där de gjordes bäst och billigast kallades det rätteligen ett socialt framsteg. Rätten att köpa redovisningstjänster och rörmokeri av dem som gör det bäst och billigast kallas däremot social dumping.

Arbetslivsminister Hans Karlsson har sagt att "Det är en väldig skillnad på kylskåp och bilar, och människor". Det har han rätt i. Men sedan när leder det till slutsatsen att bilar och kylskåp ska ha större friheter och mer fri rörlighet än människor?

Läs om Tjänstedirektivet>>


Importhinder knäcker exporten
2003-12-04

Till slut blev ståltullarna en sådan belastning för Bush att han avskaffade dem. Det berodde delvis på att WTO förklarat dem olagliga och att EU hade hotat med vedergällning. Men det berodde också på en växande inhemsk opinion. Det blir allt svårare att vinna röster på protektionism, därför att ekonomier och företag är så sammanvuxna över gränserna. När Bush vill rädda arbeten i stålindustrin går det ut över arbeten i den amerikanska bilindustrin, som tvingas att betala mer för det stål den använder.

Producenter är helt enkelt beroende av import från underleverantörer och av råvaror från andra länder. Till produktionen av mobiltelefoner behöver t ex företag som Ericsson eller Nokia mängder av delar och elektroniska komponenter som produceras i Asien. När EU höjer tullarna mot Asien i det påstådda syftet att skydda europeiska jobb innebär det alltså att europeiska företag får ökade kostnader och därför säljer mindre, och följaktligen inte kan skapa så många nya jobb. Ericssons och Nokias produktion blir då dyrare än utomeuropeiska tillverkares och de förlorar exportandelar.

Det land som vill exportera måste också öppna sig för import.


Ståltullarna kan fälla Bush
2003-11-10

Många tror att de stora förlorarna på USA:s ståltullar är andra länders stålindustri. Då glömmer de bort den som borde vara central i alla ekonomiska analyser: konsumenten. De största förlorarna är de amerikanska konsumenter som får betala mer för allt som kräver stål i produkten eller produktionen.

Det gör dessutom att de industrier som är beroende av stål, t ex bilindsutrin, drabbas hårt. En organisation som kampanjar mot tullarna, Consuming Industries Trade Action Coalition, har beräknat att högre stålpriser har slagit ut 200 000 amerikanska jobb sedan början av 2002. Det ska jämföras med att den amerikanska stålindustrin totalt bara sysselsätter 188 000 arbetare.

Som den tidigare republikanske presidentkandidaten Lamar Alexander har konstaterat: "Om dessa ståltullar förlängs till2004 och 2005 kommer vi att se en våg av fabriksnedläggningar i Tennessee och andra stålkonsumerande stater."

Bushadministrationen införde ståltullarna för att rädda jobb i delstater som är centrala i det kommande presidentvalet. Effekten har blivit den rakt motsatta. Denna gång har opportunismen bedragit visheten.

Vinnare och förlorare på ståltullen>>


U-länder visar musklerna
2003-09-15

Det hoppfulla resultatet av det kollapsade WTO-mötet är att kretsen av utvecklingsländer har visat att de är att räkna med. De numera 22 länderna som har formerat sig i G22, med bl a Brasilien, Sydafrika, Kina och Indien i spetsen, har krävt öppnade marknader och avskaffade subventioner från i-ländernas sida. Nu har de också visat att de inte nöjer sig med halvmesyrer och symboliska eftergifter.

Inte minst Kinas medlemskap i WTO har haft betydelse för u-ländernas ökade tyngd i samarbetet. Men de rika länderna har dessutom legitimerat deras position när de döpte denna frihandelsrunda till ”the development round”, som ett sätt att få legitimitet för förhandlingarna. Som The Economist har noterat nämner det dokument från Doha som drog igång förhandlingarna orden “development” och “developing” inte mindre än 63 gånger på tio sidor. De kanske såg det som munväder. Men andra har tagit det på allvar.

Det är viktigt eftersom många av de mest brännande frågorna numera rör u-ländernas intressen. Rader av antidumpingfrågor och säkerhetsregler hindrar de fattigas möjligheter att exportera. Utfasningen av exportsubventionerna inom jordbruket dröjer. De rika ländernas löfte att avskaffa alla textilkvoter fram till 2005 tycks inte hålla tidtabellen.

När u-länderna hela tiden insisterar på att tala om sk ”implementation issues”, så är det ett fint sätt att säga ”Skulle ni möjligen kunna hålla era löften?”. Nu blir det svårt för EU, USA och Japan att låtsas att de inte hör denna fråga.


Nyckeln till fred
2003-04-07

Den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien blev nyligen WTO:s 146:e medlemsland.

Som tidigare WTO-chefen Mike Moore konstaterar i sin nyutkomna och läsvärda bok ”A World Without Walls” uppfattas regelbaserade internationella relationer som särskilt angelägna i denna region. Fredliga tvistlösningsmekanismer kan vara nyckeln till fred och stabilitet.

När ett lands oljeexport tidigare blockerades av en granne ledde det till hot och vapenskrammel. När landet och grannlandet blivit medlemmar i WTO anmäls i stället blockaden till en internationell panel som löser frågan genom fredliga överläggningar.

Det är inte konstigt att Makedonien inte är det enda land i regionen som sökt sig till WTO. Slovenien och Kroatien är sedan tidigare medlemmar, och Bosnien och Serbien/Montenegro förhandlar just nu om medlemskap.

A World Without Walls


Vapen kan vinna kriget, frihandel kan vinna freden
2003-03-24

USA och Storbritannien har inlett en invasion av Irak, med avsikt att störta diktatorn Saddam Hussein, och förstöra landets biologiska och kemiska stridsmedel. Det är möjligt att det var nödvändigt att göra så i denna svåra situation. Men långsiktig säkerhet måste bygga på något annat än att demokratier har större vapenmakt än diktaturer.

Det bästa medlet mot våld och terror är demokrati och marknadsekonomi. Fortfarande har två demokratier aldrig gått i krig med varandra, och ingen demokrati har någonsin existerat utan att ha varit baserad på marknadsekonomi.

Ofta kommer terroristerna och hoten från länder som Algeriet, Libyen, Sudan, Somalia, Saudi-Arabien, Syrien, Iran och Irak. Dessa länder tillhör de få som inte är medlemmar i Världshandels-organisationen, WTO. De är alla diktaturer, med protektionistiska planekonomier, ofta byggda kring oljan.

Världens säkerhet skulle vinna på att dessa länder släpps in i WTO, och tillåts handla fritt med omvärlden. Då kan ekonomisk utveckling och en framväxande medelklass skapa demokratisering och bidra till internationell säkerhet.

Den som har något att förlora är inte lika intresserad av att sätta allt på spel, som den som inte har något hopp om framtiden.


En och tre halva friheter
2003-01-09

1992, för tio år sedan, införde EU:s medlemsländer den inre marknaden, dvs de fyra friheterna: för människor, varor, tjänster och kapital. De sade i alla fall att de skulle göra det. Bl a Kommerskollegium har visat att mycket arbete återstår. Det är bara kapitalets rörlighet som verkligen fungerar. I övrigt finns tekniska hinder för den inre marknaden trots att tullarna är borta.

Exempelvis tillämpar inte medlemsstaterna, däribland Sverige, i tillräcklig utsträckning den viktiga principen om ömsesidigt erkännande. Den innebär att ett godkännande av en vara eller tjänst i ett EU-land ska gälla även för andra medlemsländer.

Men tioårsjubileet bör ändå firas med buller och bång. Även om friheterna är ofullständiga innebär de ändå en enorm frihetsvinst. Även en ekonomisk vinst, eftersom ökad konkurrens och specialisering gör att arbete och kapital kan söka sig till de områden av Europas ekonomi som är mest produktiva. Enligt EU-kommissionens beräkningar har den inre marknaden givit ett genomsnittligt europeiskt hushåll 50 000 kronor mer per år än de annars hade haft. Det är mer än ett svenskt hushåll lägger ut på mat per år.

Den vinsten kommer bara att växa med nya medlemsländer och liberalare regler.

Kommerskollegium


Frihandeln vann valet
2002-10-01

Frihandeln och globaliseringen blev ingen stor fråga i den svenska valrörelsen. Något som kanske förvånar med tanke på att globaliseringskritiken för ett par år sedan lanserades som den nya stora politiska rörelsen i Sverige och världen.

Om man ser till valresultatet kan man tvärtom säga att frihandeln stärktes. De tydligast frihandelsvänliga partierna, m, fp och s gick fram 4,5 procentenheter, medan de mer skeptiska c och kd förlorade 1,5 procentenheter. De mest kritiska, v och mp, förlorade hela 3,5 procentenheter. Att folkpartiet, riksdagens mest frihandelsvänliga parti (enligt Svensk Handels undersökning härintill), blev valets verkliga segerherre bekräftar bilden.

Däremot kan valresultatet paradoxalt nog förstärka riksdagens mest frihandelsfientliga parti, miljöpartiet, eftersom det får agera vågmästare. Det är ett parti som med glädje talar emot handel och för "självhushållning", och vars tidigare språkrör, Lotta Nilsson Hedström, sagt att "Anti-globaliseringsrörelsen … bär på samma idéer som Miljöpartiet".


EU gör bort sig
2002-04-24

USA:s president Bush har infört ståltullar, till förfång för USA:s konsumenter och industrier. Det ger en ny mening till hans påstående i valrörelsen att "Det är de rädda som bygger murar. De självsäkra river dem".

Men som EU-medborgare finns det anledning att vara ännu argare över EU:s beteende. Grundidén med frihandel är att vi ska kräva av våra stater att de ger oss frihet att handla över gränserna. Vi kan bli glada om andra stater ger sina medborgare samma frihet, men det är faktiskt inte det primära. Även om andra hindras, så tjänar vi själva på att köpa från ett så stort och bra utbud som möjligt.

Men efter att USA hindrat sig själva från att köpa bra och billigt stål "svarar" nu EU med att också sluta köpa billigt stål, och dessutom "hämnas" EU med att betala mer för amerikanska varor som kläder, motorcyklar och juice än vi tidigare gjort (genom "strafftullar").

Dvs eftersom amerikanerna har skjutit sig själva i foten avlossar vi européer en våldsam skottsalva mot våra egna fötter. Handelskrig är en form av krig där man angriper sig själv, inte motståndaren.


Bush med falskt ID
2002-03-05

För att försöka vinna kongressvalet kastar president Bush nu ut de frihandelsprinciper som han själv har talat sig varm för, och som han kräver av andra.

Bushs rådgivare Karl Rove har förklarat att Bush måste visa sig vara en "medkännande konservativ" genom att rädda arbeten i stålindustrin med tullar. Problemet är bara att det är fler företag som använder stål än som producerar det. För varje räddat arbete förloras nästan tio arbetstillfällen i andra branscher. Medkänslan räcker tydligen inte till alla.

Dessutom kan detta vara den sten som knäcker ryggen på Bushs i övrigt marknadsvänliga politik. Varför ska inte andra branscher kompenseras om stålindustrin gynnas? Mycket riktigt har den demokratiske majoritetsledaren i senaten, Tom Daschle – som vill ha ännu högre ståltullar än Bush – nu krävt att även bönder ska få samma tullskydd. Den republikanske minoritetsledaren, Trent Lott, har i sin tur hävdat att träindustrin måste få samma skydd.

Man drar sig till minnes en karikatyr ur tidskriften Reason. Bush ska betala i butikskassan efter att ha inhandlat stål. Kassören granskar Bushs ID-kort där det står "free trader", och frågar misstänksamt "You sure this isn’t a fake ID?".


Tveksamt WTO-utslag
2002-01-21

WTO:s utslag till förmån för EU mot USA:s skattesystem betraktas av många som en framgång för frihandeln. Det omöjliggör för USA att genom särskilt generösa lagar för exportföretag låta dem slippa undan skatt så att de kan hålla lägre prisnivåer än europeiska konkurrenter.

Men frågan är om synsättet håller. Europeiska företag betalar också bara skatt för inkomster i hemlandet, och borde kunna prövas på samma vis av WTO. USA justerade sin lagstiftning 1984 efter detta faktum för att kunna möta den europeiska konkurrensen. Det har inte varit till men för europeiska konsumenter, tvärtom har det gjort att vi har fått billigare varor.

Troligare är att EU på detta sätt sökt – och fått – ett taktiskt övertag över USA att använda i andra frågor. Få tror att sanktioner verkligen kommer att genomföras, då de skulle slå hårt även mot Europa.

Hur stort övertaget är återstår att se. Att hota med strafftullar man inte överväga att införa dem torde inte vara effektivt. Likväl måste EU på något sätt signalera missnöje med samtalspartnern. Risken är att provocerandet fortsätter tills parterna är så trängda att sanktioner blir enda utvägen.


Argentinas kris
2002-01-16

Beror Argentinas ekonomiska kris på frihandels- och marknadsreformer under det senaste decenniet, som vissa vänsterdebattörer hävdar?

Nej, boven i dramat är Argentinas fasta växelkurs, som liksom alla andra reglerade valutor (Sverige 1992, Asien 1997, Ryssland 1998 etc) förr eller senare leder till kris. Sedan 1991 är peson knuten till dollarn. Sedan dess har dollarn stigit snabbt på grund av den starka amerikanska ekonomin. Det gör att det blir motsvarande mycket dyrare för argentinsk industri att sälja sina varor, på så vis stryps exporten.

Problemen blir än större därför att många misstänker att den fasta kursen kommer att släppas, vilket inbjuder till spekulation och leder till mycket höga räntor – folk kompenserar sig för devalveringsrisken. Det hämmar näringslivet och gör det allt svårare att klara räntebetalningar på en statsskuld på 155 miljarder dollar (ett arv från protektionism- och privilegiesamhället).

Det enda svaret är att avskaffa den reglerade växelkursen och antingen ha en flytande peso eller använda dollarn rakt av. Men i stället slåss korrupta politiker om köttgrytorna, och tar så mycket de kan till sin egen grupp. Under de senaste tio åren har BNP ökat med 50 procent, samtidigt har de offentliga utgifterna ökat med 90 procent.


Frihandelsfienden Frankrike
2001-11-14

Till slut blev det en ny förhandlingsrunda. Men först efter att EU hade lyckats tvinga till sig mängder av fördelar under natten. Det är framför allt Frankrike som har vägrat acceptera formuleringen att exportsubventionerna till jordbruket ska fasas ut. Detta trots att exportsubventionerna bara är en liten del i CAP-protektionismen, som också består av tullar och inhemska subventioner. För att gå med på en mindre förpliktande formulering krävde EU bl a förhandlingar om miljöklausuler, samt om konkurrens- och investeringsvillkor, för att alls acceptera en ny runda.

Detta trots att andra länder har givit avkall på sina hjärtefrågor. USA, Japan och Schweiz har accepterat en kompromiss om TRIPS, USA går med på en rejäl översyn över anti-dumpingspolitiken, Norge, Japan och Sydkorea har gått med på att avskaffa sina exportsubventioner.

Men Frankrike har alltså varit beredda att välta allt över ända, för att på sikt rädda en enda komponent i EU:s väldiga jordbruksprotektionism. Med ett halvår kvar till nästa val prioriterar de franska representanterna valseger framför ökad global valfrihet och minskad fattigdom i u-länderna. Landet har åter bevisat sig vara protektionismens stamort på jorden.


Ropa inte hej
2001-10-27

Paradoxalt nog har massmorden i New York och Washington resulterat i en ny tro på WTO-förhandlingarna i Qatar 9-13 november. Det är viktigare än någonsin att skapa enighet om nya handelsreformer – både för att stävja hotet om världsdepression och för att öka den internationella sammanhållningen. Frihandel har börjat marknadsföras som vapen mot terrorism.

Det har lett till att mötet i Qatar över huvud taget kommer att äga rum; det leder kanske till att president Bush får förhandlingsmandat från kongressen; med lite tur leder det också till större förhandlingsvilja.

Men det är för tidigt att ropa hej.

Även om ledande politiker kan inse det långsiktiga behovet har de fortfarande kortsiktiga särintressen att åtlyda. Om inte rika länder visar en vilja att seriöst inskränka sin protektionism, och bara kräver mer i form av investerings- och konkurrensavtal och social- och miljöklausuler av u-länderna, så kommer det inte att gå som i Seattle. Hittills har vi bara hört allmänna fraser om kompromissvilja, men inga verkligt förändrade positioner. EU och Japan har tvärtom slagit fast att jordbruksprotektionismen ligger fast. Nu är insatserna höga. Ett misslyckande kan göra WTO irrelevant och världen till en otrevligare plats.

En välgrundad gissning är att Qatar på sin höjd leder till en i sig innehållslös deklaration som kan möjliggöra kommande förhandlingar.


Snurrigt inför runda
2001-09-21

9-13 november är det tanken att WTO ska mötas i Doha i Qatar, för att försöka inleda en ny frihandelsrunda. Frågan är om det inte är bäst att de låter bli.

Förra gången det begav sig, i Seattle 1999, kollapsade mötet eftersom ingen av de starkare parterna var beredda att ge efter en tum på sina positioner. U-länderna krävde en ordentlig översyn av resultaten av tidigare rundor, för att bl a få ökad tillgång till de rika ländernas marknader och slippa de destruktiva anti-dumpingtullarna. USA och EU var inte det minsta intresserade av att gå dem till mötes, utan ville i stället integrera helt nya områden i WTO-systemet, och ställa krav på arbetsförhållanden och miljöpolitik i fattiga länder.

Läget idag är inte annorlunda. USA och EU visar ingen som helst vilja att nedmontera sin protektionism. EU försöker överlasta rundan med så många nya frågor som möjligt, förmodligen för att få den att välta innan den kommer igång. I USA har Bush ännu inte fått någon sk fast track-förhandlingsbefogenhet, och kongressen står fast vid sina krav på sociala klausuler i alla handelsavtal.

Frågan är om det inte är bättre att förhandlarna får en välbehövlig semester tills det återigen finns ett intresse för frihandelsreformer. Ytterligare ett spektakulärt misslyckande inför världens TV-kameror är det sista det multilaterala handelssystemet behöver.

Länk:
Qatar-förberedelserna


CAP hindrar frihandeln
2001-07-05

Kravallerna i Göteborg har tagit upp nästan allt utrymme i mediekommentarerna till EU-toppmötet. Det är förståeligt och bra. Men samtidigt skymmer detta vad som faktiskt hände under toppmötet. Två händelser var viktiga: George Bush besök och tidtabellen för ansökarländernas inträde i EU.

Samtalen med Bush, för det första, resulterade i en överenskommelse mellan USA och EU om att driva på för en ny frihandelsrunda i världshandels- organisationen WTO. Det är viktigt. Det senaste WTO-mötet i Seattle slutade i ett bakslag för frihandeln. Men inte på grund av kravallerna, utan därför att det inte fanns tillräckligt intresse från de rika länderna att driva på för ett nytt steg i frihandelns riktning.

EU:s utvidgningsprocess, för det andra, tog kanske inte ett steg framåt med fastställandet av datum, men det blev synligt vilka problemen är i denna process. Ett av de största hindren är EU:s jordbrukspolitik – CAP (Common Agricultural Policy). Idag går ungefär 50 procent av EU:s samlade utgifter till jordbruksstöd i olika former. Med nya medlemmar från Östeuropa, där jordbruket är en betydande sektor, kommer denna andel att utökas till ungefär 75 procent.

Båda dessa händelser visar på det absurda med EU:s jordbrukspolitik. Den hindrar frihandeln – inte bara i Europa utan i hela världen. Inte minst är effekterna av denna politik allvarliga för fattiga länder i tredje världen. Överskottet i EU:s jordbruksproduktion dumpas på världsmarknaden och konkurrerar ut export från fattiga länder. Denna export är ett av de viktigaste inslagen i en utvecklingsprocess: den ger kapital till att finansiera investeringar och import.

Frihandeln är en stark drivkraft till välstånd. Men det är inte bara östeuropeiska länder tredje världen som vinner på att frihandeln utökas. Det gör också Europas konsumenter.

A NEW AGENDA FOR EUROPEAN AGRICULTURE


Dum demokrati- klausul
2001-04-23

Medan media talade om tårgas och stängsel missade de nästan vad Summit of the Americas i Quebec handlade om. Söndagen 22 april undertecknade 34 amerikanska ledare en deklaration, som bl a innebär att den amerikanska kontinenten, från Alaska till Argentina, ska bli en frihandelszon år 2005. Det blir världens största frihandelszon, med 800 miljoner invånare, som ger enorma möjligheter för människors valfrihet, ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning.

Men hela Amerika är inte med. Det 35:e amerikanska landet, Kuba, fick inte vara med. Där demokraten Clinton tidigare ville ha miljö- och socialklausuler i frihandelsavtalen, vill republikanen Bush m fl ha en demokratiklausul. Vi ska inte handla fritt med diktaturer.

Det är begripligt, Kuba är en tyrannisk kommuniststat. Men frågan är om Castro blir mindre tyrannisk bara för att vi isolerar honom. Tvärtom har USA:s bojkott av honom gjort att Castro har haft en extern fiende att skylla på. Det har hindrat välståndsutveckling och uppkomsten av flera ekonomiska maktcentra, vilket ofta har visat sig undergräva diktaturer.

Det konstiga är att just den typen av argument har Bush använt för att en annan kommunistdiktatur, Kina, ska få bli medlem i WTO och handla fritt. Varför skulle de vara mindre giltiga bara för att kommunisterna är på närmare håll den här gången?

Slutdeklaration från mötet


Regional frihandel inte bara bra
2001-04-09

34 handelsministrar har enats om att bilda världens största frihandelszon vid utgången av år 2005. Det handlar om Free Trade Area of the Americas, en zon som sträcker sig från Kanada i norr till Chile i söder. Det innebär frihet för 800 miljoner människor att handla och investera över gränserna. Skäl att jubla? Kanske en aning, men det finns också anledning att sända en varning när allt mer av frihandels- förhandlingarna äger rum i regionala frihandelszoner och tullunioner.

Dessa avvecklar tullarna internt, men behåller tullarna mot länder som står utanför. I tullunionens fall (t ex EUs) skapar man en gemensam mur utåt, som blir svårare att fälla. Länder som inte har så mycket att erbjuda i förhandlingarna, t ex i Afrika, lämnas utanför tullsänkningarna. Det innebär också att man skapar frihandel med länder som är förhållandevis lika i utveckling och struktur, men inte med de mest olika. Det är dumt, för det är med de mest olika som man har mest att tjäna på att specialisera sig. Det innebär också att risken ökar att olika handelsblock hamnar i handelskonflikter, vilket kan leda till mer protektionism.

Världens länder borde koncentrera sig mer på global frihandel, och mindre på regional.


Fästning Europa
2001-02-28

EU-förslaget om frihandel med de fattigaste 49 länderna, främst i Afrika, blev en halvmesyr. Förslaget som har kallats "Allt utom vapen", borde nu gå under namnet "Allt utom vapen, socker, ris och bananer". Dessa varor undantas, och efter en kontrollstation år 2005 införs frihandel med bananer först år 2006 och socker och ris först år 2009.

Handelsminister Pagrotsky har gjort sitt bästa, och naturligtvis är detta mycket bättre än inget – men processen är ändå en skandal. Här ska EU visa sin goda vilja genom en symbolisk handelsfrihet med de allra fattigaste länderna i världen. Det har ansetts okej därför att dessa länder ändå knappt kan exportera något, de står för endast 0,4 procent av världsexporten. Det enda de kan sälja är – just det – socker, ris och bananer.

Trots att det rör sig om minimala reformer har EU alltså inte vågat ta ordentlig strid mot sockerindustrin och jordbrukslobbyn i frågan. Detta, i kombination med en allt strängare flyktingpolitik, bekräftar den dystra kritiken om att man är en rikemansklubb, en Fästning Europa, i knät på mäktiga särintressen. EU:s grundidé, fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital, framstår allt mer som endast en högtidsfras.


Attac mot u-länderna
2001-01-09

Nu har Attac, den franska anti- globaliseringsrörelsen, grundats i Sverige. Deras stödtrupper i media hjälper dem nu att framstå som solidaritetens och tredje världens vänner. Men då kan man fråga sig varför Attac i sin internationella plattform förklarar att de ska kämpa för att bevara EU:s jordbrukstullar mot tredje världen. Dessa hindrar u-länderna från att exportera till oss, och leder till uteblivna inkomster för dessa länder på ca 20 miljarder dollar per år, enligt Världsbanken.

Man kan fråga sig varför Attac ville avbryta WTO-förhandlingarna, när t ex mer frihandel för industrivaror hade givit mångmiljardvinster över världen. Ca 75 procent av vinsterna hade gått till u-länderna, enligt en studie av ekonomerna Thomas W Hertel & Will Martin.

Man kan fråga sig varför Attacs ordförande, Bernard Cassen, om han är tredje världens vän, vid sitt framträdande i Visby förra året förklarade att fransmän ska köpa franska varor. Asiatiska bilar och sydamerikanska biffar ska helst hållas utanför det solidariska Europa.

Attac är mycket välvilliga när det gäller att skriva av tredje världens skulder, men när det gäller att på allvar låta deras ekonomier växa och låta dem konkurrera med den rika världen, då säger de stopp. Vi kan tydligen skicka dem gåvor, men inte låta dem utvecklas själva, tycks tanken vara. Med vänner som Attac behöver u-länderna inga fiender.


Utmaning för USA
2000-12-01

Vem som än blir Amerikas näste president kommer denne att få många handelsfrågor på bordet, som Clinton har lämnat efter sig.

Hur ska WTO-förhandlingarna komma igång? Utan en stark amerikansk vilja kan det vara omöjligt. Kommer USA ens att följa vad man själv lovat WTO? Landet ska fasa ut alla textiltullar och -kvoter under en tioårsperiod, men har hittills inte avvecklat mer än drygt en procent av hindren.

En än hetare potatis rör handelssanktioner mot länder som inte uppfyller av USA önskad social standard och miljöskydd. Clintons förslag om detta vid WTO-mötet i Seattle chockerade hans egna förhandlare och gjorde u-länderna så upprörda att de lämnade förhandlingsbordet. Gore är anhängare, medan Bush är motståndare till sådana klausuler.

USA har också en rad olösta tvister med EU, som vill hindra import av bananer och hormonbehandlat kött. EU har fällts för detta i WTO, utan att anpassa politiken på allvar. Men USA står inte alltid på den frihandelsvänliga sidan, och har kritiserats för hårda och godtyckliga anti-dumpingtullar och har fällts för skattesubventioner till exportföretag. Frågan är om USA och EU kan släppa prestigen och låta sina egna konsumenter fälla avgörandena.

Framtiden hänger också på om den nye presidenten, till skillnad från Clinton, kan skaffa sig sk fast-track från kongressen, dvs rätt att förhandla fram handelsavtal som kongressen måste ta ställning till i dess helhet. Om andra länder vet att kongressen kan modifiera allt de förhandlat till sig av USA blir det svårt att vara konstruktiv.


Vem är mest elitist?
2000-10-30

På Dagens Nyheters kultursida 20 oktober 2000 påstår Arenavänsterns Håkan A Bengtsson att frihandelsvännernas motstånd mot demonstrationerna i Seattle och Prag är "elitistisk" och tyder på en "aristokratisk reflex", en motvilja mot att folket lägger sig i politiken.

Det skulle vara ett rimligt påstående bara om vi var emot demonstrationer och folkliga protester i sig. Det är vi inte. Däremot tycker vi inte om försök att hindra demokratiska politiker för att samtala, och vi tycker inte om att poliser som skyddar mötena, angrips med pikar och brandbomber.

Dessutom har vi kritiserat demonstranternas isolationistiska budskap. Den rika världen håller sina gränser stängda för tredje världens textil- och livsmedelsvaror. Det är den traditionellt aristokratiska viljan, understödd av lantadeln och monopolisterna, som bekämpades av 1800-talets folkliga arbetarföreningar och frihandelsgrupper.

En diplomat från Gabon, som hindrades av demonstranter från att komma till WTO-mötet i Seattle påpekade att: "Demonstranterna förstår ingenting, och är så fjärran från våra problem som man kan vänta sig av vit medelklass från Washington." Vem är elitisten, diplomaten eller de amerikanska ungdomar som hindrade honom från att delta i toppmötet?


Bové är ingen Asterix
2000-09-15

Så dömdes han slutligen till fängelse i tre månader, José Bové, som för ett år sedan demolerade en McDonald’s-restaurang i protest mot globalisering och snabbmat. Åklagaren ville låta den övertygade och reaktionäre socialisten Bové, som är en av ledargestalterna i Attac, komma undan med en månad, men så lätt gick det alltså inte.

Bové har hyllats av franska politiker, nationalister och vänstergrupper, som en hjälte i kampen mot globalisering och snabbmat. Med tanke på Bovés yviga mustascher har många betraktat honom som en Asterix som kämpar för sin galliska by mot inkräktare.

Det är en totalt missvisande liknelse. Asterix och hans tappra galler försvarade sig mot våldsmän, inte handelsmän. Inkräktarna var romare som ville krossa deras by och stjäla deras tillgångar. Gallernas fiender var inte spelmän som ville konkurrera med den illasjungande Troubadix, eller försäljare som ville sälja annan mat än den illaluktande fisk som gallerna bara kunde använda för att slå i huvudet på varandra i byslagsmålen.

Bové passar egentligen bättre som den elake romaren i sagan, det är han som inte kan låta andra leva som de vill. Det är han som jämnar andras restauranger med marken, för att de inte passar hans kulturella preferenser.


Kapplöpning mot toppen
2000-06-08

Globaliserings- motståndarna hävdar att fri rörlighet för företag och kapital leder till att produktionen flyttar till länder med låga löner och dåligt skydd för arbetare och miljö. För att locka till sig näringslivet måste länderna delta i en "kapplöpning mot botten", där välfärden steg för steg nedmonteras.

Det är en myt. Företag är inte främst intresserade av låga löner, utan av att få ut så mycket som möjligt av det satsade kapitalet. Och lönerna är lägre i fattiga länder därför att arbetskraften helt enkelt är relativt mindre värd, pga lägre utbildning och lägre produktivitet.

USA är ett typexempel. 80 procent av dess investeringar går till höglöneländer. Främst till Storbritannien, Kanada, Holland, Tyskland, Singapore, som alla har motsvarande eller striktare regleringar om miljö och arbetarskydd som USA. Det företagen främst efterfrågar är fria marknader, ekonomisk stabilitet, god infrastruktur och utbildad arbetskraft. Att länder konkurrerar om att erbjuda det är snarare att likna vid en kapplöpning mot toppen.


Öppenhet eller isolering?
2000-05-12

Bland motståndarna mot kinesiskt WTO-medlemskap finns inte bara protektionister, utan även människor med genuint engagemang för mänskliga rättigheter. Åsikten att Västvärlden inte bör sanktionera en rättighetskränkande diktatur, är värd att ta på allvar. Men frågan är om inte kontakter är bättre än isolering om vi vill undergräva diktaturen.

Om Kina sluter sig inåt kommer reformkrafterna försvagas och staten kommer att bli mer aggressiv. En fristående akademiker i Peking förklarade nyligen att Kinas framtida förhållande till väst "beror till stor del på liberalismens öde i Kina: ett liberalt Kina kommer att bli en konstruktiv partner; ett nationalistiskt och auktoritärt Kina kommer att bli ett växande hot".

Det finns alla anledning att stödja den förra utvecklingen. Öppenhet och handel kommer att gynna en framväxande medelklass, det kommer att ge nya demokratiska influenser och det kommer att tvinga diktaturen att följa ett internationellt, opartiskt regelverk. Då kanske liberalismen får en chans även i den sista stora kommunistdiktaturen.


Demonstrationer mot globalisering
2000-04-20

Flera tusen personer demonstrerade i samband med Världsbankens och IMF:s möte Washington i helgen. Det var samma personer och organisationer som försökte stoppa WTO-mötet i Seattle i slutet av förra året.

Är det ett tecken på att misstron mot globalisering och frihandel växer? Ja, delvis, men det är framför allt ett uttryck för bredare tendenser: Världen är inte längre kluven mellan ideologier. Marknaden uppfattas som överideologi, och om man är rebellisk har man bara den att demonstrera emot. Problemet är bara att man inte kan kedja fast sig utanför marknaden och hindra folk från att passera. Marknaden är varje investerare, företag och konsument vid datorn eller i snabbköpet. Marknaden är vi.

Därför väljer demonstranterna i stället att protestera mot internationella organisationer som har någon slags relation till globaliseringen. Även om den kanske har till uppgift att mildra eller tygla den.

Globaliseringen har givit demonstranterna motivet, men också medlen. Det är den billiga informationsteknologin som kan samla disparata grupper med helt olika motiv - miljögrupper, djurvänner, facket, kommunister, nationalister, religiösa fundamentalister osv - så att det ser ut som en stor, enhetlig protest. Varenda flygblad och flyer som delades ut av organisationerna i Washington hade information om adress till deras hemsidor. Det gäller även anti-teknologiska miljögrupper.


Tack för det, WTO
2000-03-21

Ecuador är världens största bananproducent. Landet har anklagat EU för att tillämpa för höga banantullar mot dem. Tvisten har kommit upp i en av WTO:s expertpaneler som ska slita handelstvister.

Bananfrågan har alltid varit ett problem för EU, eftersom framför allt Frankrike vill gynna sina gamla kolonier framför s k dollarbananer från Mellanamerika. Den minnesgode kan också komma ihåg banandebatten från den svenska folkomröstningskampanjen.

WTO:s expertpanel har nu funnit att EU:s regler varit diskriminerande och att unionen måste sänka sina banantullar även gentemot Ecuador. En seger för frihandeln. Eftersom WTO saknar sanktionssystem har panelen tillåtit Ecuador att försvara sig. Det är första gången som ett fattigt land fått uttrycklig tillåtelse att införa sanktioner mot ett rikt handelsblock som EU. Lösningen är dessutom nätt. Istället för att Ecuador skulle införa skyddstullar, vilket skulle drabba deras egen ekonomi, har de tillåtits använda ett annat sanktionsmedel som EU är mycket sårbarare för.

Så länge som EU diskriminerar Ecuador kan landet frysa vissa överenskommelser angående skydd för immateriella rättigheter såsom patent och upphovsrätter. Detta kan kosta EU mycket pengar samtidigt som Ecuadors ekonomi går helt oskadad, eller stärkt, genom processen. Det senare är nästan ett krav med tanke på de olika ekonomiska förutsättningarna för Ecuador och EU att klara ett handelskrig.

Inte nog med att EU:s tullmur lär tvingas ner, då får vi också billigare stora, gula dollarbananer.


Facket demaskerat
2000-03-08

När det amerikanska facket ville stoppa frihandelsreformer i Seattle försökte de samtidigt utmåla sig som de fattiga ländernas vänner. Det kan ingen längre tro på.

Ett aktuellt amerikanskt lagförslag skulle ge afrikanska länder rätt att sälja kläder till USA tullfritt. Det skulle vara en fantastisk chans eftersom nästan alla länder inleder sin industrialisering med textilproduktion. Det är en bransch i vilken fattiga och outbildade kan få arbete. Men USA:s textilfack säger nej. Den här gången kan de inte ens påstå sig måna om arbetsförhållanden, då förslaget innehåller krav på sociala förhållanden. Facket vill helt enkelt inte att dessa länder ökar sin andel av USA:s klädimport från dagens blygsamma 0,8 procent.

Att det blockerar möjligheten för världens fattigaste region att öka sina chanser väger lätt mot chansen att slippa konkurrens och valfrihet för konsumenterna. Thomas L Friedman konstaterar i New York Times att en av anledningarna till att AIDS sprider sig snabbt bland unga afrikanska kvinnor är att de inte får några arbeten och därför tvingas sälja sig till smittade män. Om de förvägras denna chans till en bättre tillvaro pga fackets vinstintressen så är det, enligt Friedman, "a source of shame for all americans".


EU bör skämmas
2000-02-21

Mest skamlösa av alla i synen på handel är tyvärr EU. Den senaste följetongen är bråket om alkoholnamn som riskerar att välta frihandelsavtalet med Sydafrika, som det tagit fyra år att förhandla fram. Bl a har Sydafrika tvingats gå med på att avskaffa beteckningen portvin efter krav från Portugal, trots att det har producerats lika länge i båda länder.

Det har fått Italien att plötsligt i efterhand kräva att Sydafrika slutar använda namnet grappa och Grekland att kräva detsamma vad gäller ouzo. Dessa produceras i mycket liten utsträckning i Sydafrika, medelhavsländernas avsikt är egentligen att hindra den generella konkurrens som avtalet innebär. "Det som hänt nu förmedlar en dålig bild av Europa" förklarar Sydafrikas president Thabo Mbeki.

Nu går frågan till WTO-förlikning. Problemet är att EU vid upprepade tillfällen har vägrat att följa WTO:s utslag. Med bufflighet kan de tal om att tredje världen måste följa generella, opartiska regelverk, men sedan i kraft av rikedom och storlek ignorera desamma när det inte passar. Svenska politiker har en skyldighet att ryta till mot denna ohöljda arrogans.


Regeringen och handeln
2000-01-18

Moderatledaren Bo Lundgren har påpekat att regeringen borde prioritera frihandelsfrågan under Sveriges ordförandetid i EU, första halvåret år 2001. Det har han helt rätt i. Med tanke på frågans vikt, och EU:s centrala roll skulle det vara oansvarigt av Sverige med sin brett förankrade frihandelstradition att inte ge frågan högsta prioritet nu när vi får chansen.

Bland de områden som regeringen har bestämt sig för att prioritera återfinner vi miljö, sysselsättning, jämställdhet och konsumentpolitik, men märkligt nog inte frihandeln. Den traditionella konsumentpolitik som regeringen talar om brukar mest handla om hur hindrar konsumenten från att välja varor själv, t ex hormonbehandlat kött från USA. Det är ingalunda självklart att det i slutänden är konsumenterna vinner på sådan "konsumentpolitik".

Däremot är det ställt utom allt tvivel att rätten att fritt välja varor och leverantörer är gynnsam för den som skall ta hand om notan. Frihandeln må vara kontroversiell bland vissa europeiska särintressen men den är konsumentens bäste vän.


Frihandel utan WTO
1999-12-22

Låsningarna inom WTO tycks för ögonblicket överväldigande. Men det behöver inte innebära samma låsningar för världshandeln. "Frihandel är viktigt för världens tillväxt, men det är inte säkert att WTO är det", påpekade David Malpass, chefsekonom på Bear, Sterns & Co häromdagen till Investor's Business Daily. Poängen är att både export och import är en vinst, och om alla insåg det behövs inga stora multilaterala förhandlingar.

Och det är också vad många länder sakta men säkert gör. EU arbetar just nu t ex för att befria handeln med Latinamerika. Det sydamerikanska frihandelsblocket Mercosur ämnar ytterligare begränsa sina tullar. Singapore och Japan har tillkännagivit att de ska sänka tullarna sinsemellan. Singapore förhandlar även med Sydkorea, Nya Zeeland och Mexico om detsamma.

Eftersom WTO inte kommer någon vart, pga t ex amerikanska särintressen, tar frihandelsintresserade länder genvägen till friare handel. Då är det viktigaste inte taktiska förhandlingar, utan att övertyga den nationella publiken om argumenten för frihandeln.


Dimridåer om demokrati
1999-12-14

Från anti-kapitalistiskt håll kritiseras WTO för att vara odemokratiskt. I Aftonbladet kallar John Pilger WTO en "diktatorisk världsregering" (13/12). Detta för att det är en organisation i vilken 135 stater kommer överens om hur de ska göra det möjligt för sina befolkningar att handla friare.

Det konstiga är att samma kritiker kräver att WTO och liknande organisationer ska få än mer makt och regera än mer. Organisationen ska tvinga u-länder att upprätthålla vissa sociala nivåer, vare sig dessa länder vill (läs: kan) eller ej, och tredje världen ska tvingas anpassa sig efter den rika världens miljöengagemang.

Metoden fungerar bara åt ena hållet: tredje världen ska inte kunna hindra svenskar att jaga älg, eller förbjuda amerikaner att ha flexibla arbetsförhållanden. Hela tanken är den som frihandlare falskeligen anklagas för: att den rika världen ska använda sin ekonomiska makt för att få u-länderna att böja sig för våra åsikter.


Segrarna i Seattle
1999-12-06

"Vi vann" jublade en ledande aktivist efter fiaskot i Seattle. Ja, det gjorde hon, och andra vänstergrupper, fackföreningar och nationalister. Förlorade gjorde däremot världens fattiga, och konsumenter och näringsliv över hela världen.

Den som trodde att USA-facken med sina sociala klausuler ville förbättra standarden i u-länderna vet nu bättre, sedan dessa har utropat seger. Inte för att de fick igenom klausulerna, utan för att de hindrade u-länderna från att konkurrera friare, vilket hela tiden var avsikten.

De demonstranter som samlades via Internet, lunchade på McDonald’s och bar Nike-skor och på kvällen demolerade Nike-butiker och McDonald’s-butiker i protest mot globaliseringen, visste nog knappast vad WTO är.

Det verkliga problemet var de stater, t ex Frankrike och USA, som utnyttjade protesterna till att göra reklam för sina egna favoritrestriktioner för den internationella handeln. Så kan man legitimera en värld av oupplyst protektionism.


I särintressenas klor
1999-12-03

Främsta drivkraft bakom Uruguayrundan var USA. Både Clinton och Gore har tidigare modigt kämpat för frihandeln. Men inför Gores presidentkampanj behöver de stöd från facket, som i USA är protektionistiskt och u-landsfientligt. Mot bättre vetande viker sig Vita Huset i stället för att argumentera för sin uppfattning.

Inför Millennierundan föreslår USA därför inga stora frihandelsreformer. Tvärtom då de vill införa sk socialklausuler. U-länderna som blir misstänksamma över att denna plötsliga omtanke om deras arbetsförhållanden kommer först när de har börjat kunna konkurrera internationellt. De anar sig till den protektionism som ligger bakom. "Kalla det vad du vill, bara det blir som vi vill" sa nyligen John Sweeney, chef för centralfacket AFL-CIO.

Det kan bli som många har gissat: globala frihandelsgenombrott får vänta tills USA:s president heter George W Bush.


Den vite mannens skam
1999-12-02

Ibland kallas handelsförhandlingarna en rikemansklubb, och i en viss mening stämmer det. USA och EU, avgör i mycket vad som händer. U-länderna har inte resurser till effektiva förhandlingar.

En studie visar att direkta och indirekta handelshinder gör att de rika länderna har fyra gånger (!) högre tullar mot varuimport från fattiga länder än mot andra rika länder. De tullarna har The Economist kallat ”Den vite mannens skam”.

FN-chefen Kofi Annan har påpekat att även idéer om socialklausuler och dumpingssanktioner döljer protektionistiska intressen. Med Annans ord skulle det värsta för u-länderna vara beslut om att ”belägga världshandeln med nya bojor”. Den bästa u-hjälp som finns är frihandel.

Om inte USA och EU ersätter sina politiska krav med liberaliseringar kan WTO-mötet misslyckas. Thailands handelsminister Supachai Panitchpakdis har redan sagt att då beslutar u-länderna att ”walk away from any agreement on a new round”.


Anti-demokraterna
1999-12-01

Om man ser på TV kan man tro att frihandelsdebatten står mellan några tusen byråkrater och ministrar gentemot några tusen demonstranter. Då ska man komma ihåg att de som har råd att resa till Seattle är de som har förmånen att bo i rika länder, kristna, fack-, miljö- och kvinnoorganisationer och inte minst proffsdemonstranter. De man inte ser på TV är de 1,5 miljarder människor som bor i fattiga länder som vill in i WTO för att få del av handelns fördelar.

Demonstranterna anklagar WTO för att vara odemokratiskt, men väljer själva metoden att med våld hindra demokratiska nationer för att samtala med varandra. Det sämsta resultatet av huliganismen kan paradoxalt bli att frihandelsförespråkare inte tar argumenten mot handel på allvar. Och det vore olyckligt, för de argumenten måste bemötas och besvaras.


Frihandelns fiender
1999-11-17

För första gången på länge finns i dag ett välorganiserat och aggressivt motstånd mot frihandel. Vilka är motståndarna egentligen och vad står de för?

Öppet reaktionära krafter som Pat Buchanan och Europeiska Arbetarpartiet förenas med miljöaktivister och fackföreningar i kritiken mot rivande av gränshinder. Det är en brokig samling, med en stark tilltro till gränsbommar och regleringar som minsta gemensamma nämnare.

Det är WTO nyprotektionisterna riktar sin ilska mot, men man bör påminna om att vreden ytterst kommer att drabba andra än handelsorganisationens tjänstemän. Om nyprotektionisterna vinner gehör för sina ståndpunkter drabbas världens utvecklingsländer hårdast. Frihandelns fiender är också de fattigas fiender.