Regional frihandel

Frihandel handlar inte bara om WTO och den globala nivån. Den i volym mest omfattande handeln sker mellan grannländer och i regionala samarbeten. Dessa samarbeten har därför stor betydelse.

GATT-avtalet har sedan starten haft som strategi att försöka få med så mänga länder som möjligt i de frihandelsavtal som skrivs. Därför ville man vid instiftandet av GATT 1947 undvika att länder skrev exklusiva frihandelsavtal med varandra och i stället få dem att öppna avtalen för alla länder som skrivit under GATT. Det är upprinnelsen till klausulen om mest gynnade nation som varit en stor anledning till GATT:s framgång. Denna klausul var standard i tullavtal redan före 1947 men GATT var första gången den användes i annat än bilaterala avtal vilket gav klausulen en helt annan genomslagskraft. Klausulen innebär alltså att t ex Argentina inte får skriva ett bilateralt tullavtal med Elfenbenskusten om en lägre tull med mindre än att Argentina är beredd att tillämpa den lägre tullen på import av alla varor som kommer från alla WTO:s 135 medlemsstater.

Med frihandel som mål kan denna strategi vara tveeggad. Samtidigt som det leder till generella frihandelsavtal kan det också leda till att länder avstår från att slopa sina tullar bilateralt för att de inte vill sänka tullarna i motsvarande mån mot alla länder. Om det senare blir effekten motverkar klausulen vissa liberaliseringar av handeln.

För att inte hindra ärligt menat regionalt samarbete för frihandel infördes i GATT 1947 två undantag från klausulen om mest gynnade nation: tullunionen och frihandelsområdet. (Detta regleras i avdelning tre i GATT 1947) Samarbetsavtal som inte uppfyller kriterierna för dessa undantag och inte är tydliga steg på vägen mot ett frihandelsområde eller en tullunion är olagliga. Alla frihandelsområden eller tullunioner som instiftas måste i dag underställas WTO:s granskning. Innan WTO instiftades genomfördes granskningen av de länder som undertecknat GATT.

Ett frihandelsområde innebär att tullarna mellan de deltagande länderna slopas för varor som kommer från de andra länderna i frihandelsområdet. Villkoret för att få sätta upp ett frihandelsområde är att inga tullar eller andra restriktioner införs eller skärps i förhållande till resten av världen. Regeln är tillkommen för att inte länderna ska kompensera sina slopade tullar inom frihandelsområdet med ett högre yttre tullskydd. Ett exempel på ett frihandelsområde är hur EFTA fungerade före EES-avtalet.

Tullunion är ytterligare ett steg på vägen mot regional integration. EU är ett exempel. Där har de interna tullarna slopats för alla varor oavsett var de kommer från ursprungligen. Dessutom har unionen gemensamma tullar och restriktioner mot omvärlden. Det senare betraktas av länderna som nödvändigt för att upprätthålla effektiviteten i ländernas handelsrestriktioner gentemot omvärlden. Med helt fri handel mellan länderna och olika tullsatser mot övriga världen skulle annars alla varor importeras in i unionen via det land som har lägst tullar och sedan säljas vidare till de övriga länderna. En tullunion får dock inte upprättas om den innebär att de totala tullarna mot omvärlden höjs, en bedömning som dessvärre ofta är svår att göra.

I GATT-avtalet gjordes också allmänna undantag för vissa existerande handelsområden som det brittiska samväldet och liknande, med villkoret att skillnaden mellan den generella tullnivån och den “rabatterade“ nivån som tillämpas i samarbetet inte får öka. Dessa historiska undantag har dock mer eller mindre förlorat sin betydelse i dag i och med att tullarna generellt har förhandlats ned i GATT:s olika förhandlingsrundor.

Vilka regionala frihandelsorganisationer finns det?