Köp osvenskt – för miljöns skull!

Av Alejandro Coronel, fil mag i systemvetenskap, Uppsala universitet

Många tror att handel innebär miljöproblem eftersom varorna måste transporteras långa sträckor. Ofta är det tvärtom. Om vi vill ha ett miljövänligt jordbruk talar mycket för att vi bör skrota CAP och importera söderifrån.

Under senare tid har debatten kring vårt jordbruk varit omfattande och utdragen. Undermålig djurhållning, BSE-smitta, och andra negativa miljökonsekvenser hör till de frågor som fått stort utrymme i media och i vårt allmänna medvetande. Det är positivt att frågorna uppmärksammas, men tyvärr har diskussionen i stora delar varit tämligen okonstruktiv och felfokuserad. Allra mest har kanske de röster hörts, som menar att missförhållandena i huvudsak finns utanför Sveriges gränser, och att vi kan lösa problemen genom att i det längsta undvika utländska produkter. Genom ökad isolationism får vi bättre miljö, säkrare livsmedel och trevligare djurhållning, heter det. Argumentationen är ofta starkt förenklad och dåligt underbyggd. Kanske bör man inte förvänta sig mer förnuftiga resonemang från aktörer med stora intressen i att minska konkurrensen. Men tyvärr finner denna ståndpunkt också många anhängare bland de som - i all välmening - vill göra en insats för miljön samt värna om djuren i lantbruket.

Låt oss här istället för att framhäva vår egen förträfflighet jämfört med ”utlandet” och fokusera allt intresse på sådant som ursprungsmärkningarnas eventuella pålitlighet, anta en mer konstruktiv syn på problematiken. Jordbrukssektorn - inklusive köttproduktionen - är, tvärtemot vad många tror, ett mycket bra exempel på hur öppnare handel kan ge miljömässiga vinster och dessutom på ett naturligt sätt bidra till en mer rättvis värld samt effektivare produktion.

Inledningsvis borde vi försöka se en aning mer kritiskt på mytbilden av Sverige som en närmast perfekt ö i ett hav av missförhållanden på jordbruksområdet. Denna ganska utbredda föreställning utnyttjas ständigt av de som motsätter sig ett öppnare handelsutbyte. Ser vi till fakta, kan vi konstatera att många jordbruksproducerande länder, ibland långt bortom våra gränser, mycket väl kan ha de goda förhållanden vi själva eftersträvar t ex vad gäller köttproduktion.

Bättre köttproduktion utomlands
I miljösammanhang sägs det allt oftare att vi konsumenter bör välja nötkött som producerats ekologiskt och mer extensivt - baserat på betande djur. Länder som Uruguay, Argentina och Nya Zeeland bedriver just en sådan naturligt ekologisk djurhållning på ett effektivt sätt, och har faktiskt gjort det hela tiden. Detta möjliggörs främst genom närmast perfekta klimatmässiga förhållanden. I t ex Pampas-regionen, ett vidsträckt gräslandskap i södra Sydamerika, betar tiotals miljoner nötkreatur färskt grönt gräs ute året om. Man använder inga tillväxthormoner, ”artificiella” foder eller bekämpningsmedel.

Kvalitén på nötköttet härifrån håller mycket hög klass, och precis som man kunde förvänta sig av en sådan sund produktion, hör också dessa länder till dem som av EU:s vetenskapskommitté kategoriseras som i stort sett riskfria vad gäller BSE. Inga EU-länder - och sålunda ej heller Sverige - placerades i denna säkra kategori. Av just EU-länderna var Sverige däremot ett av de bättre, och inordnades därför i en mellangrupp tillsammans med bl a Brasilien (något man i brasilianska jordbrukspolitiska kretsar inte alls var nöjda med!).

Även när det gäller effektiv ekologisk spannmålsodling, har vi säkert en hel del att lära av andra jordbruksproducerande länder. De senaste siffrorna från den tyska stiftelsen Ökologie & Landbau, som sedan 1975 arbetat med frågor rörande ekologiskt jordbruk, visar att hela 61 procent av de 17 miljoner hektar åkermark som idag odlas ekologiskt i världen, finns i Australien samt Argentina. Den absoluta merparten av detta produceras för export.

Vad beträffar transportens miljöbelastning vid export av jordbruksprodukter från miljövänliga producenter i länder som de ovan nämnda, finns det flera intressanta aspekter att ta fasta på. Till exempel kan man inte enkelt bara sätta ett likhetstecken mellan långväga transporter och högre miljöpåverkan; Lastbilstransporter (ofta för kortare sträckor) är nämligen generellt sett mycket mer miljöskadliga än båttransporter – som ju vanligen används för längre sträckor. I en studie utförd på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, har man därtill visat att miljöbelastningen vid uppfödning och transport från naturliga boskapsländer – såsom nämnda Uruguay och Nya Zeeland - var lägre eller i varje fall inte högre än för nötkött producerat i ett kallt land som Sverige. Detta eftersom det inte krävs någon energi för kraftfoderproduktion, uppbyggnad och uppvärmning av stall, etc. Energibehovet är alltså så lågt, att det miljömässigt bästa alternativet många gånger kan vara att importera nötkött från de naturliga producenterna utanför EU, transporten till trots!

I ljuset av dessa fakta ter sig den allmänt spridda uppfattningen om ekologisk miljövänlig produktion såsom svårförenlig med fri internationell handel, som en ganska märklig inställning.

EU stoppar maten
Till nackdel för oss konsumenter, hindrar tyvärr EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP (Common Agricultural Policy), de naturliga producenterna utanför EU från att exportera sina jordbruksvaror till oss. Höga strafftullar och minimala införselkvoter används för att skydda EU-producenterna från sund konkurrens utifrån. Denna rigida protektionism har man hittills inte på riktigt allvar ifrågasatt, ens i tider av BSE-larm.

CAP motverkar också det fria handelsutbytet på andra plan – direktstödet till jordbruket, som genomgående är utformat så att det gynnar en s.k. intensiv produktion med hög användning av bekämpningsmedel, medför en kraftig överproduktion av t ex spannmål och kött. Denna icke-miljövänliga överproduktion exporteras sedan till dumpade priser med hjälp av ännu mera stödbidrag i form av exportsubventioner. På så sätt försämrar man kraftigt möjligheterna att konkurrera fritt, för jordbrukare i länder med icke-statsstödd produktion – till stor del u-länder.

Vilka är då skälen till att EU så envist håller fast vid CAP-regelverket? Det är ju trots allt en verksamhet som årligen slukar en groteskt stor andel – ungefär femtio procent – av EU:s budget, medför en byråkrati av närmast sovjetiska proportioner, och ger så många negativa konsekvenser vad gäller miljö, fri marknadsekonomi och konkurrens på livsmedelsområdet etc. De ursprungliga intentionerna, som slogs fast i Romfördraget 1957, bestod bl a i att trygga konsumenternas tillgång till viktiga livsmedel, öka jordbrukets produktivitet, samt förbättra jordbruksbefolkningens levnadsstandard. Idag inser de flesta att en väl fungerande marknadsekonomi, med en stark konkurrenskraftig jordbruksproduktion, samt god köpkraft på den fria världsmarknaden, är ett betydligt effektivare sätt att uppnå de nämnda syftena, än att förlita sig på tungrodda politiska stödsystem.

Bristande mod
Att man idag fortfarande slår vakt kring CAP beror snarare på enkla politiska realiteter. De ansvariga politikerna har helt enkelt inte det mod som krävs för att stå emot alla starka producentintressen som av förklarliga skäl vill slippa konkurrensutsättas och tvingas bli seriösa aktörer på den fria internationella marknaden. Denna inställning från våra politikers sida är dock lika oklok och kortsiktig som den är bekväm. För det är ju just genom öppen konkurrens som en näring på sikt verkligen utvecklas och ökar sin produktivitet. Inte genom att dess utövare tvingas bli experter på byråkratiska regelverk och bidragsblanketter.

Ett citat från Australiens handelsminister Mark Vaile, får illustrera en alternativ, betydligt mer utvecklingsorienterad politisk inriktning: ”(Vi) kommer bedriva nära samarbete med andra länder med starkt intresse av rättvis handel på jordbruksområdet, för att hjälpa våra effektiva, konkurrenskraftiga lantbrukare att uppnå den bättre tillgång till marknaden som de förtjänar”

Slutligen bör vi inte glömma att vi som konsumenter trots allt har en möjlighet att påverka själva. Vid frukthyllan och köttdisken – åtminstone om butiken är välsorterad - kan vi med enkla val visa var vi står. Och som sagt; en bättre miljö, rättvisare handelsvillkor, smartare användning av våra skattepengar och ett långsiktigt stark jordbruk – det finns mycket att tjäna på en förändring!

Länkar:

• Pressreleaser från bl a Australiens handelsministerium
• Stiftung Ökologie & Landbau (SÖL)
• Svenska Naturskyddsföreningen om jordbruk och miljö
• Dokument om BSE, internationella jämförelser, från EU:s vetenskapliga styrkommitté
• Nyhetsarkivet, Ekoweb Sverige
• Organisationen Småbrukaren slåss för köttnationalismen
• Småbrukaren hotar med att din frukost har färdats många mil