Världens marknadsplatser genom historien
Av Carl Gezelius, jurist och managementkonsult, arbetar med affärsstrategier för företag, bl a etableringar på EU-marknaden

Den internationella handeln är inget nytt fenomen. Vi vet att forntidens kulturfolk som kineser, egyptier, sumerer, babylonier och assyrier hade handelsförbindelser med varandra och med andra folkslag. Fenicierna grundade på 1000-talet f Kr ”handelskolonier” runt hela Medelhavet, bl.a. Kartago i Nordafrika och i Spanien och södra Frankrike. Feniciernas expeditioner gick också förbi Gibraltar längs Atlantkusten i både nordlig och sydlig riktning.

Landvägen drog karavaner mellan handelsstationer i Afrika och Asien, t.ex. längs den väg till Indien och Kina som européerna kallade Sidenvägen.

Fenicierna fick konkurrens av perser och greker, och under romartiden krossades feniciernas sista utpost. Kartago jämnades med marken år 146 e Kr.

Från Norden for vikingar i väster-och österled för att hämta hem varor, inte bara från närbelägna områden utan också från den snabbt expanderade muslimska världen och från det blomstrande Bysans (Östromerska riket) med centrum i Konstantinopel.

I Sydeuropa bildades under 1100-talet stadsstater (framförallt Venedig och Genua) som tack vare överlägsenhet till sjöss - och i hård konkurrens med varandra - skaffade sig ensamrätt på handeln i Medelhavet och med de stora rikena i Österlandet. Under lång tid förmedlades handeln med det inre av Afrika liksom med den indiska halvön av araber.

I norra Europa skaffade sig nya självständiga städer monopol på handeln runt Östersjön, i Ryssland och längs den europeiska Atlantkusten. När dessa städer i början av 1200-talet slöt sig samman i ett förbund (Hansan) tog de i praktiken över nästan all handel i Öst-, Nord- och Västeuropa fram tills det började förlora i makt på 15- och 1600-talet. Hansan omfattade ett 70-tal städer (dock inte alla samtidigt), anförda av Lübeck.

Med de stora upptäcktsresorna till Amerika, Afrika och Asien under slutet av 1400-talet och första hälften av 1500-talet skaffade sig spanjorerna och portugiserna tillträde till nya marknader. Spanjorerna och i viss utsträckning portugiserna, var de enda som kunde ha kontakt med Latinamerika, vilket handlade mindre om handel och mer om plundring av kontinentens guld, silver och andra skatter.Venedigs och arabernas monopol på handeln med Indien och Kina bröts och togs över av portugiserna och snart därefter av Nederländerna.

De långa resorna var riskfyllda och tog lång tid. Endast mycket begärliga och hållbara varor medfördes därför som t.ex. kryddor, tyger (siden), prydnadsföremål inklusive guld och silver, pälsverk och vapen.

Men nästan allt som människor producerade konsumerades än så länge på den egna gården, i den egna byn eller dess omedelbara närhet. Ett undantag var stadsbefolkningen i de stora imperiernas och de nya, under 1500-och 1600-talet-snabbt växande nationalstaternas maktcentra, som t.ex. Rom respektive Paris och London.

Merkantilismen
De nya nationalstaterna i Västeuropa, som började ersätta den feodala splittringen, behövde pengar för att avlöna statens (kungens, kejsarens) krigsmakt och för att finansiera en central och regional byråkrati. En snabbt växande borgarklass och ökat statligt företagande gick hand i hand med ökad penninghushållning.

Den här perioden under 1500- och 1700-talen präglades av den ekonomiska lära som kallats merkantilismen. Stor vikt tillmättes under denna tid ett lands ekonomiska styrka, och då framför allt hur mycket silver och guld som fanns i statens kassakista.

Egentligen är det först nu man kan börja tala om utrikeshandel som en handel mellan olika länder, dock ej frihandel, staten är köpare, säljare och reglerare i en dominerande roll. Merkantilisterna trodde att ökad rikedom för en stat innebar motsvarande ökad fattigdom i andra stater. Det gällde att få ett så stort överskott som möjligt i utrikesaffärerna, som inbringade guld. Exporten, speciellt av bearbetade varor (förädlade) stimulerades medan importen begränsades genom förbud, kvoter och tullar.

Marknadsekonomin tränger fram
Under 1700-talet började de rådande samhällssystemen ifrågasättas och omstöpas. Den industriella revolutionen som började i England spred sig från slutet av 1700-talet och under 1800-talet till Västeuropa och Nordamerika.

Ekonomen Adam Smith (1723-93) visade på fördelarna med en långt driven arbetsfördelning och fri handel. Utbyte sker bara om båda parter tycker att de tjänar på det. Utrikeshandeln var ingalunda det nollsummespel (där man bara kan vinna något på andras bekostnad) som merkantilisterna hävdat. Smiths pristeori utsade att det är förhållandet mellan efterfrågan och utbud som bestämmer varans pris i en fri ekonomi. Stiger efterfrågan ökar priset; ökar produktionen minskar priset.

Ekonomen David Ricardo (1772-1823) bevisade att alla länder tjänade på att ta bort handelshinder. Ricardos lag om de komparativa fördelarna innebär att länderna tjänar mest på att producera och sälja varor som de är relativt sett bäst och billigast på. Även ett fattigt land som är sämre på produktion än de andra tjänar på att koncentrera sig på det de gör relativt bäst och byta till sig det de gör sämre.

Industrialismen med nya arbetsformer och ny teknik medförde genomgripande förändringar i samhället, på gott och ont. Den ohämmade kapitalismen, ”laissez-faire”-liberalismen, predikad av den s.k. Manchesterskolan vann periodvis starkt gehör. Genom bl a machesterliberalernas argumentation avskaffades de engelska spannmålstullarna 1846, vilket inledde en frihandelsvåg över hela Europa. Frankrike och England slöt ett banbrytande frihandelsavtal 1860. Många länder anslöt sig till fördraget, bl a Sverige, som då inledde en svensk frihandelstradition som står sig än idag.

1870-1913 Full fart framåt
Revolutionerande uppfinningar och avvecklingen av handelshinder gjorde att världshandeln fick ett enormt uppsving. Transportkostnaderna sjönk drastiskt. Råvaror kunde nu hämtas långväga ifrån, framförallt från Nordamerika och de engelska, franska och holländska kolonierna. En annan faktor av betydelse var att man infört guldmyntfoten där varje lands valuta kopplades till priset på guld. Den som sålde en vara visste precis vad han skulle få för den.

Efter det fransk-tyska kriget (1870) enades Tyskland i en stat och frihandelszon, som snart blev en allvarlig konkurrent till de andra europeiska stormakterna med Storbritannien i spetsen.

Efter det amerikanska inbördeskriget tog också industrialiseringen i USA fart. Men USA förblev under lång tid framför allt råvaruleverantör till ”i-länderna” i Västeuropa. Över 80% av den amerikanska exporten gick under 1870-1890 till Europa (och över hälften till Storbritannien).

Mellankrigstiden
Första världskriget och dess nationalism gjorde slut på den första vågen av globalisering i Europa. Plötsligt återinfördes handelshinder och murar för rörligheten. Kriget och de extrema fredsvillkoren i Versailles 1919 blev en katastrof för den tyska ekonomin. I Ryssland tog kommunisterna makten. Osäkerheten spred sig i Europa och övriga världen. Valutakriserna avlöste varandra och kulminerade 1929 med den stora börskraschen. Alla stater försökte skydda sig genom skyhöga tullar och andra handelshinder, vilket ledde till att krisen förvärrades. Guldmyntfoten övergavs.

Världshandeln sjönk i volym med 25 procent mellan 1929 och 1932. Eftersom priserna dessutom sjönk ännu kraftigare på nästan alla varor blev nedgången dramatisk. Efter fyra år, 1933, avstannade den volymmässiga minskningen. Men det skulle dröja ända till år 1937 innan världshandeln åter nådde upp till 1929 års nivå.

Efter andra världskriget
Under och efter andra världskriget blev USA den klart dominerande stormakten, inte minst på det ekonomiska området.

Under kriget försörjde USA de allierade med varor. Denna hjälp kallades ”Lend-Lease” och innebar leveranser av alla slags varor som skulle betalas tillbaka på villkor som skulle fastställas efter kriget. Mellan 1940 och 1945 uppgick denna hjälp till hela 47 miljarder dollar.

Efter kriget erbjöd sig USA att hjälpa till med att återuppbygga Europa genom lån och bidrag. Denna s.k. Marshallplan (efter namnet på den amerikanska utrikesministern) innebar lån och varor för närmare 20 miljarder dollar till i stort sett alla Västeuropas länder under åren 1948-1952, bl a på villkor att handeln återigen öppnades. Även Sovjetunionen och de av Sovjetunionen dominerade kommunistländerna i Östeuropa liksom Finland erbjöds hjälp men tackade nej på eget bevåg eller efter sovjetiska påtryckningar. Sveriges andel av Marshallhjälpen var 107 miljoner dollar.

Även på världshandelns område hade USA redan mot slutet av 1930-talet övertagit Storbritanniens tidigare ledarposition. Detta trots att USA med en mycket stor hemmamarknad och rika naturtillgångar inte var lika beroende av utrikeshandel som t.ex. länderna i Västeuropa. 1938 exporterade USA för något mer än Storbritannien; 1948 för mer än dubbelt så mycket. Och 1960 hade Västtyskland passerat Storbritannien som världens näst största exportland. (På fjärde plats låg då Frankrike och därefter följde Kanada och Japan)

Mellan 1938 och 1948 låg världshandeln kvar på ungefär samma volym. Därefter, i takt med att tullarna minskades, skedde en kraftig ökning. År 1960 hade handeln, i volym räknat, fördubblats.

Tillbaka till frihandeln
Under efterkrigstiden har ländernas utrikeshandel ökat betydligt mer än ländernas produktion av varor och tjänster. En viktig orsak till det är frihandelsreformer som har förhandlats fram inom ramen för handelsavtalet GATT, ”General Agreement on Tarifs and Trade”, som inrättades år 1947. GATT spelade en nyckelroll vid de olika förhandlingar, som undan för undan minskade handelshindren i världen från 1960 och framåt. Under 1949-61 genomför GATT fyra stora förhandlingsrundor och från och med 1964 sänktes tullarna generellt med 30 % och ytterligare 50 % inom vissa sektorer. Under Uruguayrundan 1986-93 kunde tullarna sänkas med ytterligare 40 %.

Sammantaget under de olika GATT-rundorna minskades i-ländernas genomsnittliga industritullar från 47 % till ca 4 %.

Uruguayrundan omfattade 117 länder, tog 2 500 dagar av förhandlingar och ledde slutligen fram till en överenskommelse, som inklusive bilagor omfattar 20 000 sidor. Det är ett av de största avtal som någonsin undertecknats i världen. Avtalet skall påtagligt liberalisera internationell handel och gav upphov till ett nytt starkare organ, Världshandelsorganisationen (WTO). Detta långsiktiga avtal stöddes av alla berörda parter och regeringar i Marrakech i april 1994, och inom ramen för WTO förs nu förhandlingar om ytterligare globala frihandelsreformer.

Regionala handelsavtal
Sverige var och är en mycket pådrivande nation i olika organ för att främja frihandeln mellan länder och kontinenter. Fram till 1995 var Sverige en av medlemmarna i EFTA (European Free Trade Association). Sverige och en del andra europeiska länder valde tills vidare att stå utanför den Europeiska Gemenskapen med säte i Bryssel. Först 1995 - efter att ha sökt medlemskap några år tidigare när de gamla diktaturerna i Östeuropa kollapsade - kunde Sverige tas upp som fullvärdig medlem av den Europeiska Unionen.

Europeiska Unionen med fler än 370 miljoner invånare är idag en av världens viktigaste marknader. EU är också i långt högre grad än USA beroende av internationell handel. Över hela Europa drar miljoner medborgare och tusentals små företag nytta av den s.k. inre marknaden. 1993 suddades EU:s inre gränser ut och de s.k. fyra friheterna, för varor, tjänster, arbete och kapital, är nu i det närmaste en realitet. Företag har gått in på nya marknader, inlett transnationellt samarbete och omstrukturerat produktionen för att kunna utnyttja möjligheterna på en hemmamarknad som med kommande utvidgning och nya medlemmar snart kommer att omfatta mer än 500 miljoner människor och över 20 länder.

Vanliga människor har vunnit flera fördelar. Dels har de fått ännu större rörlighet och frihet att handla, arbeta och bosätta sig i andra länder. Dels drar de – även om de inte flyttar – som konsumenter nytta av såväl det större utbud av varor och tjänster av den hårdare priskonkurrens som den inre marknaden har medfört. Skapandet av den inre marknaden är troligen det största ekonomiska integrationsprojekt som påbörjats i modern tid. De forna kommuniststaterna i östra Europa orienterar sig mot europeisk integration och medlemskap i den Europeiska Unionen.

Samtidigt har över hela världen flera aktörer växt fram genom olika frihandelsområden, ekonomiskt samarbete eller tullunioner. I Nord - och Mellanamerika har USA, Mexiko och Kanada genom NAFTA skapat ett av de större frihandelsområdena i världen. I Sydamerika är Mercosur ett frihandelsområde med medlemmar som bl.a. Brasilien och Argentina. Andinska pakten och Centralamerikanska gemensamma marknaden är andra områden på den amerikanska kontinenten som växer med nya medlemmar och ett ökat handelsutbyte med grannar och resten av världen. ASEAN och APEC är forum för att öka kontakterna och utbytet av varor, tjänster och kapital mellan länderna i Asien och Stilla Havs-regionen.

På samma grund, på nya vis
Mängden av varor som nu framställs i ett land och som säljs i ett annat är enormt. Framsteg och kommunikation har minskat betydelsen av avstånd och gränser. Typen av varor har också skiftat sedan Marco Polos dagar. Idag skickas halvfabrikat och delar till jordens alla hörn för att sedan sättas ihop till en helhet i ett annat land. Framställningsprocessen sprids därmed till flera länder framförallt avseende komplicerade högteknologiska varor. Företagen anskaffar således de olika komponenterna för dagens mycket sofistikerade konsumentvaror och annan viktig utrustning från det ställe som bäst motsvarar deras anspråk avseende kvalitet, pris, leveransdatum och teknologiskt kunnande.

Själva grunden för internationell handel förblir emellertid densamma. Den består av ömsesidiga fördelar där länder, företag och enskilda människor koncentrerar sig på vad de kan göra bäst. Utbytet är enormt. Framgångsrika producenter har stora marknader och konsumenterna ett större utbud. Internationella kontakter skapar bättre förståelse mellan världens alla länder. Viktigast är att ökad handel sporrar till ekonomisk tillväxt, höjd levnadsstandard och skapandet av nya arbetstillfällen. Alternativet är företag, organisationer och länder som gömmer sig bakom importhinder, skapar ineffektivitet för handeln och omoderna varor och tjänster för konsumenterna.

Läs också Anders Johnsons skrift Historien om handeln