Frihandelsföreningen i Gävle – föregångare från 1846
Av Patrick Jonsson, som doktorerar i historia vid Örebro universitet på den svenska frihandelns pinojärer

En frihandelsvänlig politik kräver att det finns politiska aktörer som driver denna linje. Det är inte den enda faktorn men den är av stor vikt. Enligt liberal samhällsteori är frihandel den mest optimala handelspolitiken, den leder till mesta möjliga välstånd på lång sikt. Ändå är det en erfarenhet att protektionistiska intressen ofta har det lättare att skapa stöd för skydd av sin sektor av ekonomin än motsatsen. Frihandelsvänner har det svårare att organisera allmänintresset till försvar för frihandel. Detta eftersom dess vinster på kort sikt ofta är mindre för varje enskild än vad protektionisterna kan uppvisa för sina anhängare.

Inom historievetenskapen skulle man säga att frihandelsvänner är en nödvändig (men kanske inte tillräcklig) faktor för att förklara att en frihandelspolitik genomförs. Min undersökning går ut på att precisera de svenska frihandelsvännernas betydelse för övergången till en liberalare handelspolitik i Sverige under mitten av 1800-talet. Historieforskningen har föga uppmärksammat 1800-talets svenska frihandelsvänner. Vanligtvis har man sett dem som tämligen enkla att förstå. De företrädde den framväxande medelklassens ekonomiska intressen och använde en liberal ideologi för att gynna dem. Frihandel är en ideologi för det moderna industrisamhället med dess marknadsekonomi och kapitalism. Inom historieskrivningen har detta setts som mer eller mindre självklart och inte krävt någon fördjupad forskning.

Men jag vill hävda att frihandelsvännerna inte var så enkla; deras betydelse är större och går djupare än så. För att nå fram till vad en frihandelsvän var under 1800-talet måste man undersöka dennes egen syn på saken. Det gäller att studera deras egen berättelse; deras egen vision av vad frihandel innebär och vad det betydde att vara frihandelsvän. Självfallet fanns ekonomiska intressen i någon form som motiv; de är dock sällan möjliga att fånga i renodlad objektiv form. Frihandelsvännen skulle heller inte se någon motsättning mellan sina egna ekonomiska intressen och sin frihandelsvänlighet; i den meningen spelade frihandelsvännen alltid med öppna kort.

Frihandelsidéns utveckling
Den skotske moralfilosofen och ekonomen Adam Smith grundlade den moderna frihandelsläran genom sitt klassiska verk Wealth of Nations från 1776. I denna analyserar han hur ett land uppnår ekonomiskt välstånd och kommer fram till att det bäst sker genom en liberalisering av de statliga regleringar - det merkantila systemet som Smith kallade det - som hindrar individen från att sträva efter sin egen materiella förkovran. För handelspolitiken innebar det att införa frihandel. Smiths analys vidareutvecklades av de s k klassiska ekonomerna i framför allt England under 1800-talets första hälft. David Ricardo utvecklade tesen om komparativa fördelar. Frihandelsläran spreds till andra länder, inte minst till Frankrike där ekonomer som Jean-Baptiste Say och Frédéric Bastiat var viktiga för att popularisera idén.

Frihandel blev ideologi för en social och politisk rörelse genom den s k manchesterskolan. Richard Cobden, John Bright och andra nordengelska ledare ur den framväxande industriella medelklassen ställde sig i spetsen för ligan mot spannmålstullar (Anti Corn Law-League) som verkade mellan åren 1838 och 1846. Rörelsen samlade hundratusentals anhängare framför allt bland de breda skikten och i medelklassen. De ville se en liberalisering och utveckling av det konservativa brittiska samhället där den jordägande adeln innehade den ledande ställningen. I rörelsen samlades ekonomiska och ideella intressen; man såg ingen egentlig motsättning mellan dem. Fred, frihet och ekonomiskt välstånd gick hand i hand. De moderniserade sättet att föra politik med bland annat utgivande av miljontals publikationer som spreds över hela de brittiska öarna.

I Sverige fick frihandelsidén tidigt anhängare. Här fanns också en inhemsk tradition av frihandel från 1700-talet då t ex den österbottniske prästen Anders Chydenius argumenterade för en friare handel med argument som liknar Adam Smiths. För de svenska frihandelsvännerna under 1800-talets mitt tycks dock inflytandet från Storbritannien och Frankrike varit det avgörande. Den förmodligen mest bekante, adels- och tidningsmannen Lars Johan Hierta, stod manchesterliberalismen nära. Från 1830-talet började frihandelsidén få allt större inflytande på den svenska handelspolitiken. Den hade dittills präglats av höga tullar, handelsförbud och regleringar av sjöfarten. Frihandelsvänliga statliga kommittéer tillsattes med bl a den reformsinnade ämbetsmannen Carl David Skogman. Den liberalt sinnade kung Oscar I besteg tronen 1844. Han hade en regering med flera liberalt inriktade ministrar vid sin sida. Den viktigaste kom att bli J A Gripenstedt som genomdrev liberaliseringen av handelspolitiken under 1850- och 1860-talen.

Inom riksdagen var adel, präster och bönder övervägande positiva till liberalisering medan borgarståndet gjorde motstånd. Under 1840-talet svängde det dock till en liberal inställning. En stor del av orsaken låg i att de ofta liberala bruksägarna fick plats i ståndet. Den mest bekante är förmodligen Thore Petré vars släkt hade sitt ursprung i Storbritannien. Från Göteborg kom en stark injektion för frihandelsvännerna med namn som Waern och Dickson, ofta med intressen inom exportnäringar som järn och trä. Bland författare och kulturpersonligheter som var eller blev frihandelsvänner bör nämnas Fredrika Bremer, Erik Gustaf Geijer och Carl Jonas Love Almkvist.

Pionjärer i Gävle
Min studie inriktar sig dock på en mer okänd grupp av frihandelsvänner. De kom från sjöfarts- och handelsstaden Gävle. Staden hade under 1840-talet cirka 8 000 invånare och var en av landets ledande sjöfartstäder med en stor flotta av segelfartyg som trafikerade en stor del av världens hav. Frihandelsvännerna – eller som man sa då: ”handelsfrihetsvännerna” - i Gävle var de första i Sverige att på ett organiserat sätt försöka upplysa en bredare allmänhet om frihandelsidén. Deras frihandelsförening, grundad i december 1846, samlade den för sin tid rätt imponerande siffran 132 medlemmar. De var framför allt handelsmän och grosshandlare; det innebar att i stort sett hela stadens handelskår var medlemmar. Bland de ledande medlemmarna fanns den liberale bruksägaren och grosshandlaren Thore Petré och vice talmannen i borgarståndet, Per Murén.

Intressant är att se hur tidig föreningen var internationellt sett. I Tyskland bildades liknande frihandelsföreningar framför allt under 1860- och 1870-talen. Ett arv av norrländskt frisinne i Chydenius anda kan spela in, och den långa kampen mot merkantilismens handelsregleringar (t ex det bottniska handelstvånget) är troligen en förklaring till Gävles frihandelsanda.

Det fanns för Gävles del också nära kontakter med Storbritannien i allmänhet och med Manchester i synnerhet genom sjöfarten och handeln. Det betyder att man tidigt kunde ta del av nya idéer och den utveckling som skedde i landet. En stor del av de tongivande borgarna i staden, som Petré, hade också anglosaxiskt ursprung. Detta kan förklara en del av den tidiga organiseringen, men är knappast en tillräcklig förklaring.

En viktig faktor bör också vara handelsmännens och sjöfartens intresse att utveckla den internationella handeln; inte minst med en växande volym av konsumtionsvaror som t ex kaffe och bomull. T ex uttryckte Murén att kaffet blivit en nödvändighetsvara för svensken i debatten om den nya tulltaxan vid riksdagen 1848. Om man lät tullen kvarstå vid en hög nivå skulle marknadens törst släckas på andra vägar, d v s via smuggling. Det var under de här åren som svenskarna blev ett kaffedrickande folk; kaffe blev en symbol för framåtskridande och frihet! Förmodligen ville man också göra importen laglig för att kunna konkurrera med den stora smugglingen av konsumtionsvaror som förbudssystemet hade lett till.

Föreningen var nära lierad med den liberala tidningen Norrlandsposten – startad 1838 - och dess redaktör A P Landin som också var medlem i föreningen. Pressens betydelse för att kunna bedriva oppositionell politik var stor. Landin drev förutom tidning också tryckeri, förlag och bokhandel. Hans kontor och verksamhet blev något av en central för den liberala rörelsen i staden. Genom tidningen kan man följa föreningens verksamhet. Man höll föredrag, fester och andra sammankomster. Man höll regelbundna möten för att diskutera frihandelsfrågan och vad som skulle göras. Ur referaten och återgivning av tal, och ur föreningens egna texter som publicerades i tidningen, kan dess program och ideologi studeras. Redan från början hade man en uttalad politisk ambition. Man skulle påverka den svenska handelspolitiken i liberal riktning genom opinionsbildning. Det gällde att genom sanningen i frihandelsidén övertyga det svenska folket i allmänhet och de makthavande i synnerhet om frihandelns överlägsenhet som handelspolitik.

Dess program hade två nivåer: dels en mer visionär och dels ett konkret reformprogram.

Frihandlarnas vision
Den visionära delen anknöt till liberalismens framstegstro. Framsteget omfattade mänskligheten i stort och livets alla områden. Man förenade tanken på materiella framsteg med individens utveckling och frihet. Det fanns en harmoni mellan livets olika områden om frihet fick råda. Förbud och orättvis politik ledde till snedvridningar och konflikter. Orättvisa, förtryck, korruption, omoral och stagnation var konsekvenser av förbudssystemet – eller ”prohibitismen” som det kallades (prohibitiv=hindrande). Föreningens medlemmar var också starkt engagerade för en politisk reform av den föråldrade och odemokratiska ståndsriksdagen. Frihet och frihandel förenades med krav på svenska medborgares rösträtt och delaktighet i lagstiftningen.

På ekonomins område skulle frihandel leda till utveckling av de svenska näringarna menade föreningen. Man ville komma bort från det onaturliga drivhusklimat som man ansåg råda. I den friska luften skulle landets naturliga rikedomar och begåvning utvecklas i tävlan med utlandets industri och jordbruk. Kapitalet skulle lösgöras från onaturliga verksamheter och söka sig till lönsamma och konkurrenskraftiga sektorer. Arbetskraften likaså. Handeln skulle utvecklas genom att nya varor ”framlockades” (som man uttryckte det) och marknader öppnades. Handeln skulle utvecklas från en ”pygmé” till en stark ”nordisk jätte”. Man uttryckte ett stort förtroende till den svenske handelsmannens förmåga. Efterfrågan och utbud på den fria marknaden skulle tillsammans i ett slags spiral driva ekonomin och landet uppåt. Städerna och landsbygden skulle blomstra och inte som nu präglas av förfall. De svenska städerna som skapats genom statliga initiativ såg mest ut som förvuxna bondbyar. Människans driftighet och strävan efter förkovran var motorn i det hela eller som en av föreningens talare uttryckte det: ”Det ligger uti människonaturen en oemotståndlig drift till självbestånd, till begäret att vinna utkomst och förkovran.” Driftigheten slog dock fel om handelspolitiken var felaktig; det visade sig i den storskaliga smuggling som skedde under det rådande förbudssystemet. Om inte människans drift fick utlopp i frihet ledde det till en moralisk snedvridning med förtryck, orättvisor och sedlighetens förfall.

Den engelska reformpolitiken var föreningens stora föredöme; man såg upp till England som det stora föregångslandet. Det var förebild genom sin industri, handel och politik, och inte minst genom politiker som Richard Cobden och premiärminister Robert Peel som inlett frihandelsreformerna. Vid en frihandelsfest i januari 1847 utbringade Per Murén, ledamot i frihandelsföreningens direktion en skål för

”… de medborgare i England, hwilka för 8 a 9 år sedan uppträdde och med en förwånande kraft och framgång, utan samhällsomstörtande oordningar, endast genom proklamerande af de oemotståndligt sanna statsekonomiska läror, hwilka efter outtröttliga bemödanden och 7 års strider ändtligen gjorde sig gällande i den Engelska lagstiftningen, och hwarigenom handelsfriheten wunnit den seger, som nu i den handlande werlden begynner wisa sina herrliga frukter …”.

Samtidigt spelade de franska frihandelsekonomerna Say och Bastiat en viktig ideologisk roll för föreningen. A P Landin gav ut en egen översättning av Bastiats ekonomiska verk Skyddstull och Handelsfrihet.

Reformprogram
Föreningens reformprogram anknöt till ett förslag som lagts av en statlig tullkommitté 1839. Denna hade föreslagit ett avskaffande av importförbuden och en tulltaxa där den högsta avgiften skulle vara 25 procent. Föreningen menade att det var ett realistiskt och rättvist förslag. Inför riksdagen 1847 utarbetade föreningen under föreningens ordförande handelsmannen Per Adolf Grapes ledning ett förslag till ny liberal tulltaxa och som presenterades för regeringen i form av en petition. Förslaget anknöt till den statliga kommitténs program och kommenterades av liberala Aftonbladet som i huvudsak gav det godkänt. Under våren ingick man med en andra petition som fick stor uppslutning runt om i landet. Man försökte också få andra orter att bilda frihandelsföreningar; det är dock oklart i vilken grad detta lyckades.

Föreningen fick två av sina ledande medlemmar – rådmannen Carl Valley och grosshandlaren Per Murén - valda som riksdagsmän för staden på hösten 1847. Väl i borgarståndet arbetade dessa intensivt för föreningens förslag. Per Murén invaldes i bevillningskommittén där han var aktiv med reservationer i liberal riktning mot utskottets huvudförslag. Man vann också anslutning i borgarståndet för handelsförbudens avskaffande men förlorade då riksdagen som helhet avslog förslaget. Nederlaget berodde till stor del på att Oscar I under de folkliga oroligheterna på våren 1848 fått kalla fötter och vänt sig i konservativ och protektionistisk riktning.

Föreningen förlorade kraften efter nederlaget vid riksdagen. 1850 publicerades några skrifter som tillkommit genom en pristävlan som föreningen hållit, bl a en av J P Theorell, känd liberal skribent och tidningsman. Efter detta tycks dock föreningen ha upphört med sin verksamhet. Orsaken låg mycket i att föreningen inte hade resurser att på allvar nå ut på riksplanet. Man fick visserligen positiva reaktioner i den liberala pressen. Samtidigt var motståndet starkt på vissa håll, t ex i textilstaden Norrköping. Förbudsvännernas ledare, den konservative adelsmannen August von Hartmansdorff levererade bredsidor mot föreningen i en serie artiklar i tidningen Post- och inrikes tidningar. Man såg dem som engelska agenter och giriga handelsmän som ville förföra det svenska folket med nya och onödiga – ”överflödiga” - varor. Frihandelsvännerna å sin sida såg ”fabriksintresset” ligga bakom motståndet mot sig.

Andra liberala krafter kom istället att bli ledande under 1850-talet. Föreningens insats hade dock inte varit förgäves. Gävleriksdagsmännen med Per Murén i spetsen fortsatte att arbeta för frihandeln i riksdagen i nära samarbete med bl a Lars Johan Hierta. Under 1850- och 1860-talen skördade man också stora framgångar genom frihandelsreformerna under finansminister Gripenstedts ledning.

Politikens fortsättning med andra medel
Man var också framgångsrika som entreprenörer inom industrin. Grosshandlare Göransson som var aktiv i föreningen blev framgångsrik företagare inom stålbranschen (Sandvik). Per Murén och flera andra Gävle-köpmän bildade Korsnäs sågverk (numera inom Kinnevik-koncernen). Man lät också bygga en järnväg mellan Gävle och Falun. Mest intressant är kanske ändå bildandet av Gefle Manufactur 1849, en bomullsfabrik med förebild från textilindustrin i Manchester. Man importerade maskiner direkt från den ledande maskintillverkaren i Manchester och lät anställa engelsk expertis. Runt fabriken växte det fram ett litet samhälle med delvis engelsk prägel.

Jag ser en direkt koppling mellan föreningen och bomullsfabriken. Genom föreningen ville man föra in den konkurrens och det framsteg som den engelska förebilden representerade i den svenska ekonomin. Då direkt konkurrens från Englands textilindustri hindrades genom den protektionistiska handelspolitiken och import av engelska produkter förvägrades eller försvårades för svenska konsumenter, skulle fabriken ge ett exempel på frihandelns överlägsenhet.

Sammantaget kan man säga att föreningen var viktig för att etablera frihandelsidén i den svenska 1800-talsdebatten, deras upplysningsgärning var i den meningen inte förgäves. Utan idéer och aktörer som driver frihandelslinjen blir det heller ingen frihandelspolitik, det är historiens lärdom.

Lästips:

• Wendy Hinde, Richard Cobden: A victorian outsider, Yale University Press 1987.
• Ami Lönnroth och Per Eric Mattsson: Tidningskungen. Lars Johan Hierta - den förste moderne svensken, Wahlström och Widstrands förlag, 1996.
• Johan Norberg: Den svenska liberalismens historia, Timbro 1998
• Per T Ohlsson: 100 år av tillväxt : Johan August Gripenstedt och den liberala Revolutionen. Bromberg 1994.
• Paul A Pickering & Alex Tyrell: The peoples bread. A history of the Anti-Corn law league, Leicester University Press, 2000.