Frågor och svar om frihandeln

1. Vad är frihandel?
2. Vad är globalisering?
3. Vad är bra med frihandel?
4. Vad är dåligt med frihandel?
5. Har vi inte redan frihandel i världen?
6. Är inte det globala handelssystemet orättvist?
7. Vad är WTO?
8. Är inte WTO odemokratiskt?
9. Vad är GATS?
10. Vad är TRIPS?
11. Vad betyder frihandeln för u-länderna?
12. Måste inte u-länder skydda sin industri i ett uppbyggnadsskede?
13. Visar inte Ostasien att protektionism kan fungera?
14. Måste vi inte införa sociala klausuler?
15. Leder inte frihandel till "kapplöpning mot botten"?
16. Måste vi inte förbjuda handel med länder som tillämpar barnarbete?
17. Skapar inte frihandel arbetslöshet?
18. Måste inte staten förhindra dumping?
19. Kontrolleras inte handeln av multinationella företag?
20. Är inte frihandel dåligt för miljön?
21. Bör vi inte hindra diktaturer från att handla fritt?
22. Har inte frihandel lett till minskad tillväxt?
23. Vad tycker ni om skuldavskrivning för u-länderna?
24. Vad tycker ni om invandring?

1. Vad är frihandel?
Frihandel är rätten att handla fritt med människor även i andra länder, d v s att köpa och sälja på samma vis internationellt som vi gör inom ett land. Frihandel innebär med andra ord att man avskaffar förbuden mot handel, alla kvoter (som innebär att länder bara får sälja en viss mängd av en viss vara), samt tariffer (som lägger på en viss avgift på varorna när de passerar en nationsgräns).

2. Vad är globalisering?
Globalisering är en process som gör att rader av företeelser, som förr var förbehållna västvärlden, nu sprider sig över gränserna mer än förr, t ex information, ny teknik, medicin, möjligheter att resa, hjälpverksamhet, handel och investeringar. En del av globaliseringen, och något som har bidragit till den, är att politiska system som militär- och kommunistdiktaturer har fallit under 1980- och 90-talen, så att människor har fått friheten att söka information, resa friare och delta i en global marknad. En annan sak som också har bidragit är de förbättrade kommunikationsmöjligheterna, Internet, billigare telefoni och billigare resor. Frihandel är en del av globaliseringen.

Läs mer:

• Foreign Policys mäter globaliseringen

3. Vad är bra med frihandel?
De största fördelarna med frihandel är: 1) Friheten, d v s varje individs rätt att själv välja vad hon ska köpa och sälja utan att behöva underkasta sig statliga direktiv och monopol. Ett frivilligt utbyte sker inte utan att båda parter anser sig tjäna på det. Det är ett moraliskt värde som är viktigare än det ekonomiska värdet 2) Att det möjliggör specialisering, så att ett företag, en region eller ett land kan koncentrera sig på att producera varor och tjänster som de är bra på, och för intäkterna köpa sådant de är mindre bra på. På så vis ökar den totala produktionen; 3) Att det skapar konkurrens, så att lokala företag hela tiden måste se till att de producerar varor och tjänster som är bra och billiga, eftersom möjligheten annars finns att någon utländsk konkurrent tar över marknaden. Där denna frihandel inte har funnits (t ex i Latinamerika och Afrika efter andra världskriget) har resultatet blivit stora monopolföretag som har blivit ineffektiva och dyra för konsumenterna 4) Att det skapar ett idéutbyte, så att ett land hela tiden är öppet för de bästa affärsidéerna och den bästa tekniken från andra länder. Därmed kan man lära sig av andra länder och företag hur produktionen ska förbättras och hur samhället ska utvecklas. Samtidigt kan befolkningen i odemokratiska samhällen få inspiration och nya idéer som undergräver förtryck och traditionella könsroller. De internationella kontakterna kan också bidra till att reducera korruption inom länder och konfliktrisker mellan länderna.

Läs mer:

• Svenskt Näringsliv argumenterar för frihandel

4. Vad är dåligt med frihandel?
Problemet med frihandeln är att dessa långsiktiga fördelar för alla leder till kortsiktiga nackdelar för vissa. När ett land specialiserar sig, d v s när människor slutar att producera något de är dåliga på och i stället satsar på något de är bra på, så leder det till att fabriker läggs ned och att många förlorar sina jobb. När datorerna introduceras går skrivmaskintillverkarna omkull och personalen blir arbetslös. När Vietnam kan sälja billigare kläder till USA, leder det till att klädföretag i USA går i konkurs och drar ned på arbetskraften. Dessa personer kan i och för sig gå till andra företag och branscher, vilket leder till att de får nya jobb och konsumenterna får billigare och bättre produkter. Men på kort sikt kan det vara väldigt jobbigt, och vissa kanske inte kan komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det är genom att koncentrera sig på dessa ögonblicksbilder – en fabrik går omkull, arbetslöshet skapas – som frihandelskritikerna kan verka trovärdiga. Men om vi månar om dessa personers välfärd, är svaret inte att hindra den utveckling och konkurrens som frihandeln skapar, utan i stället att utnyttja det välstånd den skapar till att göra övergångarna så smidiga som möjligt, t ex genom att utbilda folk i de nya yrkena.

5. Har vi inte redan frihandel i världen?
Ja och nej. Vi har mer frihandel än på länge. Genom multilaterala förhandlingar under efterkrigstiden har de genomsnittliga tullnivåerna på icke-jordbruksvaror minskat radikalt, från 40 till ca 4 procent, vilket har lett till snabbt ökande handel och välstånd. Men tullarna innebär fortfarande stora välfärdsförluster, inte minst eftersom förbättrade transporter och kommunikationer har ökat de tekniska möjligheterna att handla med allt fler varor och tjänster. Men framför allt finns det områden där det fortfarande råder en mycket hög grad av protektionism, särskilt när det gäller jordbruksprodukter, textilier och kläder – d v s precis de områden där u-länderna skulle tjäna väldiga summor på frihandel.

Läs mer:

• Se hur mycket tullar som svenskar fortfarande drabbas av

6. Är inte det globala handelssystemet orättvist?
Jo, sannerligen. Tullar och kvoter på västvärldens exportprodukter har kontinuerligt sänkts under efterkrigstiden, men på u-ländernas viktigaste områden, som textilier och jordbruksprodukter, har liberaliseringarna uteblivit. I dag är västs tullar på u-ländernas exportvaror 30 procent högre än det globala genomsnittet. Dessutom är de utformade så att de bestraffar arbetsinsatser och utveckling, så att fattiga länder säljer råvaror till oss, som vi förädlar för att sedan sälja tillbaka som färdiga produkter. EU har t ex högre tullar på kläder än på bomull, högre på rostat kaffe än på orostat, och högre på marmelad och sylt än på frukterna de görs av. Tullarna på förädlade produkter från u-länderna är hela fyra gånger högre än på motsvarande varor från i-länder!
Dessutom subventionerar OECD-länderna sina jordbruk med c:a 1 miljard dollar om dagen. Vi ger alltså bidrag till bönderna, upprätthåller tullar mot all utländsk konkurrens, och dumpar dessutom överskottet i fattiga länder med hjälp av exportsubventioner. Resultatet är att vi slår sönder fattiga länders möjlighet att konkurrera fritt i den näring där de skulle vara effektivast. Det bisarra är att vi själva förlorar på detta. Den svenska regeringens beräkningar tyder på att en svensk tvåbarnsfamilj skulle kunna tjäna ca 2 500 kronor om året på att slippa EU:s klädtullar, och c:a 10 000 kronor om året om all jordbrukspolitik avskaffades.

Handelssystemet är alltså orättvist därför att vi har för lite frihandel, inte för mycket.

7. Vad är WTO?
World Trade Organisation/Världshandelsorganisationen, är den mellanstatliga församling som sedan 1995 har hand om reglerna för den internationella handeln. WTO består av 137 medlemmar, har 500 anställda och har sitt huvudkontor i Genève. WTO:s mål är att få den internationella handeln att flyta friktionsfritt, och därför har man tre grundläggande uppgifter, nämligen 1) att försöka åstadkomma en friare världshandel genom förhandlingar mellan medlemsländerna; 2) att skapa ett regelverk för handeln; samt 3) upprätthålla processer för att lösa handelskonflikter opartiskt och objektivt.

WTO:s centrala regel är icke-diskriminering. Det innebär dels att länderna ska betrakta varandra som "mest gynnad nation", d v s varje frihet att sälja som man ger till ett land ska man automatiskt också ge till de andra medlemsländerna. Dels innebär det "nationell behandling", d v s att importerade varor, sedan de har passerat tullen, inte ska behandlas sämre än inhemska varor.

Läs mer:

• Vad är WTO?
• WTO:s hemsida
• Sverige och WTO

8. Är inte WTO odemokratiskt?
Nja. WTO är lika mycket eller lika litet demokratiskt som andra mellanstatliga samarbeten, t ex FN:s generalförsamling. Det är ett frivilligt samarbete mellan olika stater som har valt att gå med och också kan välja att lämna samarbetet. Alla nationer har samma röststyrka oavsett storlek och rikedom, beslut nås genom konsensus och bekräftas av ländernas parlament – som till skillnad från demonstranter och anti-handelsorganisationer i allmänhet är demokratiskt valda. Systemet bygger på likabehandling, handelsförmåner gäller alla lika och reglerna tillämpas lika för alla. Det finns öppen insyn i verksamheten och handelstvister kan prövas i WTO:s särskilda paneler. Det är därför mängder av u-länder omedelbart gick med i WTO, medan USA i det längsta tvekade. Tidigare kunde starka länder som USA göra som de ville, gynna vissa länder och bestraffa andra. Genom WTO är det betydligt svårare.

Men detta är bara teorin bakom WTO. I praktiken har tyvärr de starka länderna störst makt, som i alla andra sammanhang. De kan skicka hundratals advokater till WTO i samband med en handelstvist, samtidigt som många fattiga länder inte har råd med en enda permanent representant. Det bästa vore naturligtvis att avveckla alla tullar, så att man slapp dessa turer där u-länderna ofta hamnar i kläm. Men eftersom vi lever i en värld där detta ännu inte har skett är det viktigt att göra förhandlingarna allt mer öppna och ge u-länderna teknisk hjälp med att sköta förhandlingar och tvister.

Läs mer:

• Myter om WTO

9. Vad är GATS?
GATS – General Agreement on Trade in Services – är WTO:s avtal för handel med tjänster mellan medlemsstaterna. Till tjänstesektorn räknas t ex turism, banker, telefoni – men också individer som färdas över gränser för att arbeta i ett annat land. WTO har inte alls kommit lika långt med tjänstehandeln som med varuhandeln. Delvis beror det på att medlemsländerna vill ha kontroll över arbetskraftsinvandringen. På samma vis som med varuhandel innebär GATS att ett medlemsland inte får diskriminera – om man öppnar en tjänstemarknad för utländska företag måste man behandla alla länder enligt samma regelverk. Däremot bryter GATS mot principen om ”nationell behandling”. Ett land behöver inte öppna en tjänstemarknad för utländska konkurrenter om de inte väljer att göra det. I GATS-förhandlingar bestämmer man vilka marknader som medlemsländerna är villiga att öppna för konkurrens.

I den svenska debatten har GATS framställts som ett hot mot den offentliga sektorn. Det är en missuppfattning. Det finns ingenting i GATS som tvingar oss att över huvud taget upphandla t ex driften av ett sjukhus eller en tunnelbanelinje om vi inte vill, och om vi vill det behöver vi inte acceptera utländsk konkurrens, och om vi ändå vill göra det kan vi fortfarande ställa sådana krav på dessa som vi själva väljer, så länge de gäller lika för alla. GATS är alltså inte ett hot utan en möjlighet att skapa konkurrens inom vår tjänstesektor, skattefinansierad eller ej – om vi vill ha det.

Läs mer:

• Kommerskollegium om GATS
• WTO om GATS

10. Vad är TRIPS?
TRIPS – Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights – är ett avtal inom WTO, som ger skydd för immateriell äganderätt av olika slag, d v s varumärken, copyright, design, patent, o s v. Enligt TRIPS måste WTO:s medlemsländer ge en uppfinnare ensamrätt till sin innovation i minst 20 år, och konstnärlig upphovsrätt (skivor, böcker etc) i minst 50 år. TRIPS trädde i kraft efter Uruguayrundan, 1 januari 1995. U-länder som tidigare inte haft patentskydd fick tio år på sig att införa det. Tanken är att patent ska stimulera nya uppfinningar och ny teknik. Ingen skulle t ex använda flera hundra miljoner dollar för att forska fram en ny medicin, om vem som helst hade rätt att kopiera den gratis sedan. Däremot ger TRIPS länder rätt att kopiera mediciner i samband med katastrofsituationer. Exakt vilka mediciner det ska gälla förhandlar man om nu.

Även om man är anhängare av patent är många frihandlare skeptiska mot TRIPS. Det bästa är om man handlar fritt med alla länder, alldeles oavsett vilken politik de bedriver. WTO:s roll bör vara att utsträcka frihandeln så mycket som möjligt, inte att införa nya krav på inhemsk lagstiftning. Det kanske är så att länder behöver bli rikare för att ha möjlighet att skaffa ett gott regelverk, och det är bara genom att handla fritt som de kan få det välståndet. Då bör man inte villkora den handeln med t ex krav på patenträttigheter.

Läs mer:

• Kommerskollegium om TRIPS
• WTO om TRIPS

11. Vad betyder frihandeln för u-länderna?
Frihandel är helt nödvändigt för att u-länder ska kunna utvecklas. Det finns inte ett enda exempel på ett land som har lyckats bekämpa fattigdomen utan att de har haft öppna marknader och möjlighet att handla. U-länder har allt att vinna på att få sälja sina varor till andra länder för att därmed kunna bygga upp sin ekonomi. En undersökning från UNCTAD pekar på att om de rika länderna ökade frihandeln för "typiska" varor från u-länderna (kläder, skor, plast- och gummivaror etc) skulle deras export 1995–2005 bli 75 procent större än med protektionism. Det motsvarar 700 miljarder dollar, eller 12 procent av u-ländernas samlade BNP, eller 14 gånger mer än den samlade u-hjälpen. Att de rika länderna ständigt påstår sig vilja hjälpa u-länderna till utveckling och samtidigt håller betydligt högre tullar mot dem än mot andra rika länder är inget annat än hyckleri. Västvärlden blev en gång i tiden rikt genom frihandel; nu när vi är rika tillåter vi inte de fattiga länderna att sälja fritt.

Som Ugandas president Yoweri Museveni har sagt: ”Vi afrikaner ber inte om allmosor. Vi vill i stället få chansen att konkurrera, att sälja våra varor till västs marknader, få del av investeringar och fullt ut delta i det globala handelssystemet … bara handel kan skapa uthållig ekonomisk tillväxt och en självständig utveckling. Om någon köper varor av Uganda, ger han landet den bästa tänkbara hjälpen.”

Läs mer:

• Vad u-länderna har att vinna på frihandel
• En Cato-utredning om u-länder och handel

12. Måste inte u-länder skydda sin industri i ett uppbyggnadsskede och tillämpa frihandel först när de väl har blivit konkurrenskraftiga?
Nej, de u-länder som har öppnat sig har blivit rika, de som har isolerat sig har blivit fattiga. Det är tvärtom så att de som har haft öppna och konkurrensutsatta marknader har fått ett näringsliv som följer med i utvecklingen och kan konkurrera internationellt. En studie från Harvarduniversitetet visade att u-länder med öppen handelspolitik 1970–1990 hade en tillväxt på 4,5 procent om året, jämfört med bara 1 procent för u-länder med stängda gränser.

Erfarenheterna visar dessutom att sådana s k "uppfostringstullar" oftast permanentas, och inte alls tas bort i "rätt" skede. Mängder av u-länder i Afrika och Latinamerika har försökt skydda sina industrier med höga tullar eller t o m importförbud. Resultatet blev att de varor och tjänster befolkningen behövde blev dyrare och sämre, samtidigt som näringslivet, som inte utsattes för konkurrens, inte effektiviserades utan stagnerade. Dessutom skadar det andra u-länder, eftersom länder handlar mest med sina grannar. 70 procent av de tullar u-länder tvingas betalda är pålagda av andra u-länder.

Men någon måste väl ha tjänat på det, ändå? Jodå, den lilla privilegierade klick som ägde de skyddade företagen kunde göra sig enorma förmögenheter på folkets bekostnad. Det är bl a därför Latinamerika i dag har världens största förmögenhetsskillnader.

13. Visar inte de ekonomiska miraklen i Ostasien att protektionism kan fungera?
Tvärtom. De ostasiatiska mirakelekonomierna har bedrivit den mest handelsvänliga politiken av alla u-länder. Hongkong och Singapore har bedrivit en praktiskt taget total frihandel. Sydkorea och Taiwan gick redan i början av 60-talet, när hemmamarknaden blev för liten, över till att satsa totalt på export, genom bl a devalvering, krediter, frihandelszoner och tullsänkningar. Idén var att specialisera sig och göra det de gjorde bäst, d v s det klassiska argumentet för handel. Och eftersom företagen uppmuntrades och leddes att agera på den globala marknaden så utsattes de för ett väldigt konkurrenstryck, som gjorde att de hela tiden tvingades effektivisera sig och ta till sig den senaste tekniken och de modernaste idéerna. Ett visst skydd för hemmamarknaden i Taiwan och Sydkorea ledde därför inte till monopol och stagnation, vilket blev resultatet i protektionismens länder, i Afrika, Latinamerika och Indien. Det var framför allt handeln som förvandlade de ostasiatiska länderna från att 1960 ha varit lika fattiga som Afrika till att i dag vara 10–20 gånger rikare.

14. Måste vi inte införa sociala klausuler, d v s hindra u-länderna att konkurrera med dåliga sociala förhållanden, dålig arbetsmiljö och låga löner?
Dessa problem har egentligen ingen koppling till handelsfrågan. De fanns där innan länderna började handla internationellt, och skulle finnas kvar om de fortsatte att isolera sig. Enda anledning till att de tas upp i samband med frihandelsdiskussionen är att protektionisterna använder det som ett av många skäl till att hindra friare handel. Om de verkligen var upprörda över dessa förhållanden skulle de försöka hjälpa länderna att ta sig ur dem, i stället för att använda dem som förevändning för att klippa av deras internationella förbindelser.
Ett av de effektivaste sätten att hjälpa u-länderna ur fattigdom är att handla med dem, så att deras ekonomi förbättras och levnadsstandarden kan öka. Sverige blev inte av med låga löner och dåliga arbetsförhållanden därför att vi isolerades från övriga världen, utan tvärtom för att vi kunde exportera t ex järn, skog och spannmål, och importera billiga varor. Alla inser att det hade varit absurt om Sverige på 1800-talet hade fått höra att vi inte fick handla med omvärlden därför att vi var för fattiga. Det var ju just handeln som gjorde att vi blev rikare, och kunde rätta till olika missförhållanden.

Man bör i likhet med den misstänksamme egyptiske handelsministern Youssef Boutros-Ghali undra: ”Frågan är varför i-länder börjar bry sig om tredje världens arbetare, nu helt plötsligt, när vi har visat att vi kan konkurrera med dem”.

Läs mer:

• Socialklausuler bevarar fattigdomen
• En Cato-utredning om problematiken

15. Leder inte fullständig frihandel till "kapplöpning mot botten", d v s att lönerna sjunker och arbetsmiljön försämras även i Sverige för att vi ska kunna hänga med i konkurrensen?
Nej, det finns inget som tyder på det. Anledningen till att u-länderna har låga löner är inte att de handlar fritt. Det är tvärtom så att de mest isolerade staterna som har lägst löner och sämst arbetsmiljö. Anledningen är i stället att u-ländernas arbetskraft inte är lika produktiv som i-ländernas, därför att de t ex inte har tillräckligt mycket maskiner, effektiva företag, öppna marknader och bra utbildning. Men i takt med att u-länderna blir rikare kommer de också att ha råd att investera mer i produktionen, förbättra arbetskraftens utbildningen, varför deras arbete blir mer produktivt, och följaktligen mer värt för företagen i form av t ex löner och arbetsförhållanden. Friare handel och växande välstånd kommer alltså att leda till att u-ländernas förhållanden närmar sig i-ländernas nivå. Genomsnittsarbetaren i ett u-land fick 1960 c:a 10 procent av en amerikansk industriarbetarlön, medan den i dag har stigit till 30 procent, trots att den amerikanska också har ökat. Kapplöpningen går uppåt, inte nedåt.

Ökade möjligheter för människor att handla och flytta till andra länder kan leda till en påverkan på politiken. Men den är bara positiv, då det innebär att länder tar efter andra länder som är mer attraktiva och som befolkningen uppskattar. Ett historiskt exempel är när svenskarna på 1800-talet emigrerade till Amerika, vilket gjorde att den svenska staten tvingades demokratisera och liberalisera ekonomin för att folk skulle vilja stanna.

16. Måste vi inte förbjuda handel med länder som tillämpar barnarbete, t ex Indien och Pakistan?
Nej. I fattiga länder kan många familjer inte överleva utan att få inkomster även från barnens arbete; så var det även i Sverige före industrialiseringen. Men lösningen på det problemet är inte att förbjuda handel med dessa länder och industrier. C:a 5 procent av världens alla barnarbetare arbetar i industrier som tillverkar för export, och i den sektorn råder de minst dåliga arbetsförhållandena, enligt den Internationella Arbetsorganisationen, ILO. Om de förbjuds från att arbeta där, kommer det att leda till att familjerna blir än fattigare och att barnen tvingas till farligare arbeten och kanske kriminalitet och prostitution. En bojkott mot mattindustrin i Nepal ledde enligt FN:s barnfond till att mer än 5 000 flickor, som tidigare sytt mattor, tvingades in i prostitution. Lösningen måste i stället vara den motsatta – att familjerna och nationerna blir rikare så att de har råd att avvara barnens arbete, får råd med utbildning och att de som utbildar sig kan få bättre betalda arbeten. Ett av de effektivaste medlen att åstadkomma det är att tillämpa frihandel med dessa länder – i de fattigaste u-länderna har andelen barn i arbetskraften de senaste 40 åren minskat från 32 till 19 procent, i medelinkomstländerna från 28 till 7 procent.

Läs mer:

• Barnarbete och frihandel

17. Skapar inte frihandel arbetslöshet?
Nej. Till att börja med skapar exporten arbeten. Traditionellt sett bygger Sveriges välstånd, och svenska arbetstillfällen till stor del på exportföretag inom skogs- och verkstadsindustrin. Men det är inte heller så att ökad import leder till färre jobb. Det är en myt som bygger på tanken att det bara finns ett visst antal jobb. Det kan aldrig bli fler, säger man, och därför kan länder bara få fler arbetstillfällen genom att ta dem från någon annan. Det är fundamentalt fel.

Tänk dig ett hypotetiskt exempel: Om svenska konsumenter slutar handla skor från svenska skoföretag och i stället köper hälften så billiga skor från Italien så kanske det leder till att tusen arbeten i skoindustrin försvinner. Betyder det att tusen personer blir arbetslösa? Nej, för samtidigt som tusen personer blir friställda blir investeringskostnad och lönekostnad för tusen arbetstillfällen lediga, och de kommer att användas till att tusen personer får arbeten på andra håll i ekonomin. Samtidigt som svenska konsumenter nu kan köpa billigare skor får de också mer pengar över att köpa andra varor. De kanske börjar köpa datorer, och då går fler in i databranschen, eller så köper de fler cd-skivor, och då får fler arbete i den branschen.
Dessutom får italienska skoarbetare mer pengar, vilket gör att de kan köpa mer varor, och det kanske de gör från t ex den svenska data- eller skivbranschen som nu har blivit mer konkurrenskraftig, eftersom man nu har investerat det kapital som tidigare gick till skoindustrin där.

Dessutom förhåller det sig så att svenska företag och producenter ofta är beroende av import, eftersom de behöver produkter från underleverantörer och råvaror från andra länder. Till produktionen av telefoner behöver t ex Ericsson elektroniska komponenter som produceras i Asien. När EU höjer tullarna mot Asien i det påstådda syftet att skydda europeiska jobb innebär det alltså att europeiska företag som Ericsson får ökade kostnader och därför säljer mindre, och följaktligen inte kan skapa så många nya jobb. Vad som egentligen skapar jobb är uppenbart. EU-kommissionen räknar med att införandet av den inre marknaden 1992 ledde till skapandet av en halv miljon nya arbetstillfällen.

Läs mer:

• Måste Sverige bli fattigare för att Indien skall bli rikare?

18. Måste inte staten förhindra att industrin i andra länder konkurrerar med dumpade eller subventionerade priser?
Nej, lika lite som det är statens uppgift att hindra oss från att köpa svenska varor som är "för billiga" eller subventionerade av staten, är det dess uppgift att hindra oss att köpa sådana från andra håll. Om andra industrier vill sälja till förlustpriser är det deras problem, men de svenska konsumenterna tjänar på det. Om andra stater tvingar sina skattebetalare att subventionera det egna landets varor är det ett problem som de bör ta itu med, men innan de gör det finns det ingen anledning att hindra svenska konsumenter från att ta emot subventionen.
Däremot är det viktigt att vi själva avskaffar subventioner av olika slag bl a av den anledningen att andra länder kanske väljer att svara med tullar. Ett av de stora hindren mot fri handel med jordbruksvaror är t ex att andra länder är upprörda över EU:s bisarra mångmiljardsubventioner till jordbruket.

Läs mer:

• Orättvis konkurrens
• En Cato-utredning om anti-dumpingpolitik

19. Är inte frihandeln en myt, eftersom den till stor del kontrolleras av multinationella företag?
Frihandeln kontrolleras inte av multinationella företag. Tvärtom innebär frihandeln att storföretagens makt minskar. I isolerade stater har de alltid kunnat tvinga konsumenter att köpa dyra och dåliga produkter – eftersom de aldrig mötte någon konkurrens. I öppna ekonomier måste de ständigt förbättra sig och ge folk vad de vill ha, eftersom kunderna i vilket ögonblick som helst kan handla från ett alternativt utländskt företag.

Det stämmer att mycket av handeln äger rum inom multinationella företag. Men det är inte på något vis ”kontrollerad handel”. Det handlar i stället om att även företag specialiserar sig och köper från andra. Ett företag som Toyota gör bara tre procent av en Toyota-bil själv. Eftersom de inte är skickligast på att tillverka metall, däck, säten och elektroniska komponenter så köper de sådant från underleverantörer i andra länder och koncentrerar sig på forskning och design. På så vis blir bilarna bättre och billigare. Detta är en stor fördel med frihandeln och gör den inte på något vis till en myt. Om vi konsumenter tyckte att resultatet blev dåligt skulle vi inte köpa av Toyota, om Toyota inte är nöjda med komponenterna så avbryter de samarbetet och om underleverantörerna får bättre betalt av någon annan så vänder de sig till dessa.

Läs mer:

• En rapport om poängen med multinationella företag

20. Är inte frihandel dåligt för miljön? Vissa varor transporteras över halva jordklotet när de hade kunnat produceras här i närheten.
Frihandel är snarare bra för miljön – av två anledningar. För det första leder det till att jordens resurser utnyttjas så effektivt som möjligt. Den som kan tillverka något till priset av så lite kostnader och så liten resursförslitning som möjligt kommer också att kunna sälja det. Det är t ex skadligt för miljön att vi producerar så mycket mat i norra Europa, vilket kräver mängder av konstgödsel, uppvärmda växthus och lador för boskap – i stället för att köpa det från t ex Latinamerika och Afrika, som har naturliga förutsättningar för sådant jordbruk.

För det andra leder friare handel till ökat välstånd, och ekonomisk utveckling förbättrar miljön. Människor som får sina basbehov tillgodosedda kan börja prioritera miljövärden och de får råd att åtgärda miljöproblem. Dessutom leder välstånd till en förändring i ekonomins struktur; Gammal, smutsig industri ersätts med en mindre miljöskadlig informationsekonomi. Banker, konsultföretag och IT-byråer sliter inte på miljön lika mycket som gamla fabriker och eldning av dynga eller kol.

Det finns heller inga restiktioner i själva frihandeln eller i WTO som hindrar att ett land lägger på hårda miljökrav och mer skatter på miljöfarliga produkter och verksamheter, så länge de tillämpas lika för både inhemska och utländska företag. Om det finns vetenskapliga bevis för att en vara är skadlig för hälsan kan man stoppa den. Vad frihandel däremot med säkerhet medför är att man tar bort tullar och hinder för miljöförbättrande teknik, som därmed kan komma hela världen till del.

Läs mer:

• Frihandel och miljön
• Köp osvenskt – för miljöns skull

21. Bör vi inte hindra diktaturer som t ex Kina från att tjäna pengar genom handel med västvärlden?
Erfarenheten visar att bojkotter i allmänhet inte är en effektiv metod att stoppa en diktatur, i synnerhet om inte alla deltar i den. Paradoxalt nog kan det ofta leda till motsatsen. En diktator kan då skylla sina problem på bojkotten och samla folket till motstånd mot en påstått fientlig omvärld; t ex har Castrodiktaturen på Kuba tjänat på USA:s bojkott, trots att landet har förlorat ekonomiskt på den.

Handel är ofta ett effektivare motmedel mot diktaturer och förtryck. Det ger mer kontakter med en demokratisk omvärld, och mer inspiration utifrån. För de styrande i Kina, som är vana att kunna utöva godtycklig, diktatorisk makt, innebär ett medlemskap i Världshandelsorganisationen WTO det att de måste vänja sig vid ett lagstyrt system med förutsebara och rättvisa regler som alla måste följa. Det var därför liberala regimkritiker stödde Kinas medlemskap, medan armén och säkerhetstjänsten var emot.

Framför allt leder handel till att ett land tjänar ekonomiskt och atten mer välmående medelklass på sikt växer fram, och det innebär att demokratin får en chans. Om det är något vi vet, är det att bättre ekonomi och mättade basbehov för folket snart leder till krav på personlig frihet och politiskt inflytande. Vi har sett det sambandet i mängder av länder, som t ex Sydkorea, Taiwan, Thailand, Chile och Mexiko. Misären i det självvalt isolerade Nordkorea ger inte de bästa förutsättningarna för politiska reformer.

Läs mer:

• Därför ska Kina vara med i WTO
• En utredning om sambandet globalisering/demokrati

22. Har inte frihandel lett till minskad tillväxt? Några forskare har visat att tillväxten var större 1960–1980 än mellan 1980–2000.
De sk CEPR-forskarnas rapport om tillväxten 1960–80 jämfört med 1980–2000 är irrelevant för denna diskussion. Det är inte ett sätt att mäta effekter av globalisering och frihandel, eftersom det samlar länder som har bedrivit helt olika politik under denna tid. Ett enda exempel är att 60-talet var den tid då Västeuropa kunde ta del av den växande frihandelns frukter inom Europa efter kriget. Och tillväxten var mycket låg under 80-talet i protektionistiska Afrika och Latinamerika, bl a som ett resultat av att hemmamarknaden började begränsa sina industrier och för att protektionismen växte – inte minst EU:s jordbruksprotektionism. Därför genomförde många länder frihandelsreformer som ledde till stor tillväxt under 90-talet. Detta visar hur ytligt det är att betrakta tjugoårsperioderna som något slags enhetliga politiska system.

Om man ska visa vad frihandel har för betydelse för tillväxten, måste man i stället se vilken politik olika länder har bedrivit och se vilket resultat i form av tillväxt de har nått. Resultatet är entydigt – ju öppnare ekonomi, desto mer tillväxt. Enligt en studie från Harvardekonomerna Sachs och Warner hade öppna ekonomier högre tillväxt än slutna ekonomier varje år mellan 1965 och 1989. Den internationella rapporten Economic Freedom of the World 2001 (sid 78) har visat att under 90-talet hade den minst frihandlande femtedelen länder en tillväxt på 0,5 procent per år, medan den mest frihandlande femtedelen hade en tillväxt på 2,4 procent per år.

Läs mer:

• CEPR-rapporten
• Economic Freedom of the World
• Sammanfattning av Sachs och Warner-studien

23. Vad tycker ni om skuldavskrivning för u-länderna?
Alla olika ståndpunkter finns representerade bland frihandlare – från krav på villkorslös skuldavskrivning till motstånd mot all skuldavskrivning. Frihandel.nu föredrar en medelväg. Det är viktigt med en rejäl skuldavskrivning, och den som Världsbanken och IMF har inlett är ett steg på vägen. Man ska visserligen betala tillbaka sina skulder, men det är inte rimligt att man tvingas betala tillbaka andras skulder. Därför ska nya demokratier få alla skulder avskrivna som tidigare diktatorer har lånat och slösat bort på militär och korruption. Alla länder som kan visa ett uppriktigt och tydligt brott med tidigare politik ska få skuldavskrivning. Den som har lånat ut pengarna till diktaturer bör stå för den risken själva och får därmed skylla sig själva när de inte får tillbaka något. Men det är viktigt att dessa länder inte får låna mer pengar av nationer och av Världsbanken och IMF, för då skulle de kanske bara låna mer i väntan på nästa skuldavskrivning, vilket varit resultatet av tidigare avskrivningar. De får i stället låna pengar på den fria marknaden i framtiden, av individer och institutioner som tror att de kommer att gå till sunda investeringar så att länderna kan betala tillbaka.

24. Vad tycker ni om invandring?
Det ekonomiska argumentet för frihandel – att andra länders produktion och idéer inte är ett hot mot oss, utan tvärtom en fördel – gäller minst lika mycket för invandring. Det är djupt felaktigt att se invandrare som en belastning för ett land; de är tvärtom ett tillskott av mer arbetskraft och ökad konsumtion, vilket leder till att marknaden växer. Fler kan arbeta, konsumera och komma på nya idéer. Att se fler människor som ett problem är som att se ökade födelsetal som ett problem. Så länge arbetsmarknaden är fri och lönerna följer hur mycket människor kan producera – deras produktivitet – finns det ingen anledning att det skulle skapa arbetslöshet.

Det moraliska argumentet för frihandel och fri rörlighet är också detsamma. I en öppen och liberal värld är det inte politiker och stater som ska diktera människors val t ex av bostadsort och arbete. Det ska människor göra själva. Målet bör vara att gränserna ska vara lika öppna för människor som för varor.

Läs mer:

• Svenskt Näringslivs argument för ökad invandring
• En skrift om värdet av arbetskraftsinvandring